The Lovely Bones



Peter Jacksons nya projekt The Lovely Bones är snart på biodukarna, och från vad jag har sett från trailern ser den djäkligt bra ut! Älskar att gå bio och se filmer med vacker scenografi. Det är sånt som får en att glömma bort det klibba salonggolvet och snubben bakom som sparkar i ryggen på en.

Har inte läst boken tyvärr, har hört att den ska vara rysligt bra. Kanske något man ska ta och göra medan man fortfarande har "lov"? Imorgon bär det av till Japanska Ambassaden där stipendium-proven ligger och väntar. Matten har jag ingen chans att klara (måste ha läst MA C + D minst, vilket jag inte har), men engelska och japanskan verkar kanske gå någolunda bra. We shall see, shall we.

Erroll Flynn




Kvällens film, Captain Blood. Arrhg.

AA (Audrey-Addicted)





Kvällens film.

How to Steal a Million med Peter O'Toole och Audrey Hepburn. Bo-yah.

Women in Love




Kärlek. Finns inte en enda film som inte tar upp det på ett eller annat sätt. Vi ser människor romantiska komedier med Hugh Grant och intalar oss själva att även nörden som jobbar i bokhandeln kan få storslagen och perfekt kärlek*. Jag brukade sitta och titta på Guinness Rekord-programmet som gick på tv för många år sedan. Ett kort reportage om mannen med världens längsta naglar visades och kommentatorn med den djupa rösten berättade hur viktigt det var att mannen tog hand om sina naglar och inte bröt dem, annars kunde han få en hjärtattack. Hur tar man hand om totalt 6 meter långa naglar? Det gör man inte, det gör hans söta lilla fruga. Jag var väl runt 9, 10 år när det sändes på tv, men jag kommer ihåg vad jag tänkte just då. Om mannen med världens längsta naglar har någon, är det inte hopplöst för resten av oss.

Vad händer då efter gull-gull perioden? Finns det över huvudtaget något mer att hämta efter att man har vunnit varandra? I Ken Russells Women in Love från 1969 är man ute efter att utforska just dessa frågor. Gerald och Robert, två barndomskompisar, blir förälskade i systrarna Gundrun och Ursula. De är trötta på den alldagliga saken man kallar för "kärlek" och vill skapa något nytt. Något som står utanför det normala och är balansen av existensen själv. Låter flummigt, och visst första intrycket efter att man sett filmen var ungefär så. Hela filmen är en sorts bipolär "kamp mellan könen" och man vet aldrig riktigt vem man ska sympatisera med.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara vad jag gjorde av den egentligen. Bra skådespeleri, intressant filmat, bra manus. Men... Även om jag är ett massivt Oliver Reed fan (oh, de laser-ögonen!), och han spelade djäkligt bra i Women in Love, måste jag nog ändå medge att filmen inte var min kopp te. Destruktiva relationer, brottandes nakna män, vassa oförglömliga kommentarer, väldigt distinkt foto...  Går man i gång på några av de nämda sakerna ovan är filmen något man bör kolla in.

(*Usch vilken levande klyscha jag är ibland)

Rock, Paper, Scissors, Lizard, Spock

Jag är verkligen så långt bort man kan komma när det gäller Star Trek-kunskaper. Jag har sett kanske högst 3 avsnitt på TV när jag har varit hemma och hostat slembollar. Den övriga kuriosan kommer från Jeff Albertson aka Comic Book Guy som lärde oss hur man bla säger "Ack, ensamheten!" ("G'arrd'ak!") på renaste klingon.

Däremot avgudar jag filmen Galaxy Quest med Sigourney Weaver och Alan Rickman som är en ren parodi av hela Star Trek/Wars franschise:n. Något som förmodligen spelade mycket i när man satt på Sf.se och bestämde fredagens biofilm.

Första intryck av att se den var ungefär som att se Advent Children utan att ha spelat FFVII (Hah, det där kom ut mer nörd än menat). Specialeffekterna tar över hela filmen och man bryr sig nästan inte vad som händer, bara att man får fortsätta se. Jag är en sån som allltid har en dålig vana av att jämföra filmer i samma genrer med varandra, och rakt ut så är Star Trek verkligen inget Star Wars. Man ser dock likheter mellan de båda lite här och där. Kirk och Spocks barndom i början av filmen är ett exempel. Det är något som förresten skulle kunna byggas på och bli riktigt intressant att se, men man valde att bara att speeda fram 20 år och ta det därifrån (Var är detaljerna, människor?). Nåja, sedan var det här bara en film, inte sex.

Bortsett från att jag saknade mer utomjordingar (Det roliga med Sci-Fi filmer är ju att se vilka andra arter finns i galaxerna) var den allt-som-allt en rätt så bra film I guess. Hade väl förväntat mig lite mer, men jag är ju inte ett Star Trek fan. Vem vet, kanske "missade" en massa juicy detaljer som bara en hardcore trekkie kan ta del utav...

Sabrina



Var det Valborg?

Jag var alldeles för wrapped up i min resa till det klyschigt romantiska 50-talet för att märka.



Bubbadiboo




Jag kunde inte behärska mig... det är ju trots allt trailer säsong.
Sist ut är John Crowley's Is anybody there?

Set in 1980s seaside England, this is the story of Edward, an unusual ten year old boy growing up in an old people's home. Increasingly obsessed with ghosts, Edward's is a rather lonely existence until he meets Clarence, the latest recruit to the home, a retired magician with a liberating streak of anarchy.

Visst, man har hört det förut, men jag är en sucker för såna här typer av filmer så jag är då såld. Jag tänker feel-good! Feel-good med Michael Caine är inte dåligt det! Inte dåligt alls!


A very strange, enchanted boy

Trailer-time!

Först upp är nya Harry Potter and the Half-Blood Prince-trailern. Ser som vanligt mycket mörkare ut än föregångaren, vilket alltid är trevligt. Hoppas däremot att den blir mycket bättre än 5:e filmen. De övriga 4 filmerna var i allafall titt-bara uti från böckernas perspektiv. Det var på gränsen att femman var det. David Yates, don't screw it up - again! Annars får man väl vänta tills man är 70 bast och det görs en Harry Potter remake elller förhoppningsvis miniserie.



Andra filmen ut är Pixars Up som vid första glans ser ut att bli ännu ett animerat charmtroll.


Big Dreams Little Tokyo



Det är söndag. Universell plugg- och filmdag. Hittills har jag dock bara lyckats pricka av den senare punkten. Stod och velade över att fortsätta på oldiespåret och se en Klintan-klassiker eller Fiddler on the Roof (En flashback av en onykter Sheldon vid keyboardet sjungandes "Drink L'chiam to liiiiiiiiife-fa") men beslutade mig att se nynerladdade independantfilmen Big Dreams Little Tokyo (2006).

Big Dreams Little Tokyo handlar om en vit snubbe som heter Boyd. Boyd bor med sin en amerikansk-japanske kompis Jerome. Medan Boyd strävar efter att bli en japansk businessman, strävar Jerome (Som känner att han är för att japansk för att se sig själv som amerikan, samtidigt som han är för amerikansk för att vara japan) att bli en professionell sumobrottare. Det är inte förrän de går med på att hjälpa varandra som saker börjar hända...

Först och främst, killen som spelar Boyd har verkligen fångat andemeningen med den japanska stereotyp businessmannen. Kroppspråket är stelt och robotlikt och hans outgrundliga ansiktsuttryck skulle kunna äga vilken pokerrunda som helst. Han måste verkligen vetat vad han gjorde/studerat mycket när han gick in i rollen. Filmen i sig själv var ganska så charmig faktiskt, trots några övergulliga "aww" scener runt slutet. Den tog med allt det där stereotypa tradionella japanska som alltid dyker upp i utländska japan-inspirerade filmer, men gav det dessutom en liten "reality check" om hur japanerna själva egentligen ser på det hela. Svårt att förklara, men det kändes som om man äntligen får se något japansk på film uti från ett ojapansk perspektiv som inte känns Karate Kid-aktigt.

Tyckte det var kul att koreanen som är med i tv-serien Heroes (Hiros vän Ando) också är med i den här. Återigen i rollen som japan. ;)

Great Happiness Space



En välputsad, charmig kille iförd armani står och lutar sig framför en tjej i en hiss. De viskar saker till varandra och killen ler och smeker hennes kind och lovar henne "a good time" nästa gång de träffar varandra igen. Flickan ler, kramar om killen, och försvinner ut genom hissen. Killen står ensam kvar i hissen och stirrar uti den tomma luften. Efter ett tag tittar han in i kameran och säger: "Jag hatar henne mest av alla mina klienter".

Så går en av mina favoritscener ur Jake Clennells dokumentär The Great Happiness Space som handlar de japanska hostarna i Osaka och deras klienter. Host/hostess-fenomenet är något som har förundrat mig länge. Män och kvinnor som säljer sina kroppar utan egentligen göra någonting fysiskt. Folk som går till hostklubbar är människor som vill ha något mer än sex. De vill ha kontakt med någon som kan förstå deras olycka och ensamhet. Någon de kan lita på att alltid vara där så länge de har pengarna för det.  Förståeligt kan man tycka, trots det faktum att allt är ett falsk skådespeleri.

Såg filmen för ett halvår sedan ungefär, men det är inte förrän nu när man har sett hostarna i verkligheten som jag kom att tänka på filmen igen. Rekommenderar verkligen den till den som vill ha en inblick till ett Japan man inte är van vid. Man lämnas inte oberörd, proomise.



Scen ur dokumentären

Thy name is Oscar



Snart är det dags för Oscar-galan igen (22/23:e feb), och även här har japanerna börjat att ladda upp inför spektaklet! Överallt i tidningarna kan man bla läsa om vilka filmer som lyckats dra åt sig mest guldgubbar och vilka biografer som visar dem innan det är dags för den stora kvällen. Jag vet inte om jag kommer kunna se den live i år dock, av den enkla anledningen att min TV bara har skitkanaler. Nåja, one way or another tänker jag se den. Även om det innebär att man l-host-a-host-dd-host-a-host-r ner den...

Såg The Curious Case of Benjamin Button häromdagen. Verkligen annorlunda film måste jag säga. Det tar ett tag för filmen att sjunka in. Själva storyn i sig själv känns som någonting Tim Burton var född för att ploppa ut, men ju mer man tänker efter så känns det faktiskt ganska bra att Burton inte gjorde den. Dels för att han redan gjort Big Fish, vilket ungefär är i samma stuk som Benjamin Button, och dels för att jag tyckte det var kul att filmen höll en så ovanligt realistisk ribba. Det kändes helt naturligt att Brad Pitt föddes som en liten 90-år-gammalt litet russin. Helt naturligt att han vid 47 års ålder ser exakt ut som han gjorde i Fight Club 1999.

Det enda negativa med filmen är att ingen av huvudrollerna lyckas vinna över en som åskådare. Visst, de spelar ju inte precis dåligt, de är ju trots allt två bigshots: Brad Pitt och Cate Blachett. Men på något oundgrundligt sätt har det inte det där lilla magiska som bla gjorde att man blev mållös, gråtfärdig och glad första gången man såg Forrest Gump med Tom Hanks. Tekniskt sätt är Benjamin Button otrolig, men lite mer zazz hade gjort min filmdag. Om den vinner alla 11 nomineringarna återstår att ses...

Across the Universe


Spunk-tema igen, sorry. Jag visste inte ens att det fanns en Beatles-musikal jag. Blev minst sagt paff när jag hittade klipp ur en film på YouTube där de plötsligt brast ut i sång och dans till Helter Skelter, I am the Walrus, Strawberry Fields Forever m.m. 

Across the Universe (2007) handlar om Jude, en fattig liverpoolare som åker till USA för att hitta sin pappa.  Där blir han förälskad i den amerikanska flickan Lucy. När hennes bror blir värvad till Vietnamkriget blir de engagerade fredsaktivister, något som också tär på Jude och Lucys relation.

På ett sätt är filmen en fröjd för ögat för den som tycker om Beatles. Musiken är filmens starkaste punkt, vilket kanske inte är så konstigt. Oavsett om man kanske inte fattar scenen eller det visuella för att alla för pårökta (ex: I am the Walrus med Bono) "räddar" alltid musiken filmen från att bli hemsk. Det är också roligt att höra andra tolkningar på låtarna än vad man själv är van vid. Ex se klippet nedan för referenser till Uncle Sam och Moder USA.

Om man däremot tittar på filmen ur ett perspektiv där man bortser musiken är den inte alls så bra. Storyn ensam är inte precis den mest oförutsägbara, och kan bli ganska så uttjatad efter ett tag. Vissa saker som bla karaktären Prudence känns lite påtvingat, det är nästan som om skaparna bara slängde in henne för att kunna sjunga Dear Prudence (kanske också för att visa lite good-old-fashioned öppen gay-sexualitet). Trodde det inte heller, men Bono grillade faktiskt I'm a Walrus. I hans försvar kan jag tänka mig att det är ganska så svårt att köra en cover på just den låten i samma anda som Lennon, men mannen är ju ändå the Bono, förväntade mig lite mer. Enda låtarna som verkligen klickade kristall för mig var
Let it Be och I want you.

För att göra en lång historia kort: Om Moulin Rouge och Hair skulle ha barn skulle Across the Universe vara resultatet. En sorts sämre version av orginalen, men dock underhållande. :-)



Last Christmas


Julstämning är en riktigt klurig sak. Vissa människor får den genom att baka lussebullar, andra får julstämning av att spendera tid och pengar åt att skapa de perfekta julklapparna för att ge till sina käresta. Själv tycker jag man ska jobba mer på känslorna än presenterna. Jag får julstämning av snö, människor och julfilmer. Glittrande kall snö som bara får en vilja mysa hemma, lyssna på vad Bing Crosby har att säga och känna doften av hemlagade pepparkakor. Varje år i slutet av november dammar jag av de gamla julklassikerna Ensam Hemma, Medan du sov, Nightmare before Christmas och It's a Wonderful Life. Macaulay Culkin må vara en crackpot idag, men tänk så mycket han bidrar till människor varje år vid jultid. Det är svårt att göra julfilmer. Det är svårt att försöka vara julig och samtidigt försöka få med den där hoppet som, även om det bara är för en nanosekund, pulvriserar allt ont i världen och fyller den med värme.

En annan julfilm som egentligen kanske inte borde klassas som julfilm är Die Hard 1. Bland alla tyska mastodonter och en vass Alan Rickman finns dock även här en smula ho-ho. Kanske är det ett sätt att säga att julen kan finnas överallt, där man minst anar det. :)

Hertiginnor och Mafiosi



Nu har jag kommit tillbaka från den sista filmen jag hade valt att se på Filmfestivalen, nämligen Gomorra. Övriga filmer som köptes i alla hast var: The Mermaid (Glömde bort!), The Duchess, Tokyo!, The Good/The Bad/The Weird. Blev tyvärr inte lika mycket film som förra året. Måste spara pengar ~

Eftersom jag gick ur salen på Gomorra för mindre än 20 minuter sedan har jag filmen friskt i minnet och jag känner att jag måste dumpa av mig reflektionerna. Känner mig nästan alldeles skakig. Jag känner mig ungefär som när jag såg Funny Games av Haneke i filmkunskapen. Jag satt och vred på mig hela tiden, tittade på klockan ett antal gånger, och var nästan inställd på att jag skulle gå ifrån filmen. Bara ställa mig upp, ta mina grejjer, och gå. Men samtidigt kändes det ohyfsat och fegt att gå ifrån en verklighet som visas framför en. Gomorra är ingen film, det är en dokumentär. Om man bortser från våldet, knarket och mentaliteten en stund är filmen själv väldigt bra framförd. Jag tyckte speciellt skådespelarna gjorde bra ifrån sig. För mig kändes det inte som om de var skådespelare som spelade framför mig, utan snarare riktiga människor som blir filmade utan att veta om det. Det är såna här filmer som lyckas bryta sönder den gamla romantiseringen av maffian till smulor.

"I say nightmarish, because one of the great strengths of the film is that, due to its aesthetic rigor, it feels as if there is no exit at all from this world that you're watching. Forget exposition in any traditional sense: when you look at the film you don't know what country you're in, they don't tell you, you don't know... let alone a city or a street, it's as if you're being dropped onto another planet. You're totally on your own and there's no relief, there's no way out-even though you sense the only way out is bad for the people up there on the screen." - Martin Scorsese om Gomorra

The Duchess - Definitivt den sämsta filmen jag såg. Kiera Knightley är all over the place. Kändes som en 2 timmar lång uppvisning av 1700-tals kläder. Ralph Fiennes var den enda som egentligen gjorde något med rollen. Gillar att han faktiskt spelade den elake maken relativt gråzonigt till skillnad som många andra aktörer i kostymdramer.

Tokyo! - Jag gillade den faktiskt. Har inte sett en surrealistisk film på länge, så nu passade det sig. Som tidigare nämnt är det tre olika regissörer som skapat sin ca 35 minuter långa lite berättelse om Tokyo nämligen, Gondry, Carax och Joon Hoo. Det är svårt att försöka jämföra dem på något sätt, för det är så olika varann som det bara går. Gondry's handlar tex om en tjej som tack vare sin inställning till livet börjar förvandlas till en stol. Carax's film är en sorts modern version av Godzilla och handlar om en man som bor i kloakerna i Tokyo. Stundvis lite för konstiga scener stöter man på, men i övrigt är den en riktigt feel-good film. Perfekt att se om det råkar vara så att man själv åker till Tokyo om lite mer än en månad :)

The Good, The Bad, The Weird - Ganska underhållande. Hörde någon jämföra den som en koreansk Pirates of the Caribbean. Kan stämma. Den har komedi, vilda västern action och bad guys med sexpack. Den gör så att jag får lust att se Clintans orginal
Buono, il brutto, il cattivo., Il från 1966. Svårt att inte bli kär i The Weird's karaktär.

3 män och en baby

Ge mig en bakelse, för nu har Antique Bakery trailern landat på Youtube. Antique Bakery är ursprungligen en japanska manga som handlar om 4 män på ett bageri. Tackey var med i den japanska tv-serien från 2001, och nu har man gjort en koreansk live-action film på storyn. Kanske inte är närheten en Oscarvarning på något sätt, men jag har ändå lust att se den. Hur cheesy den än kan vara. Idag har den premiär i Korea, så det lär väl ta några månader innan man får tag på den i cyberspace.





Trailer

Lost in Trance

ff


Lånade Lost in Translation av Cecilia häromdagen. Vet inte riktigt varför jag fick lust att se om den. Kommer ihåg att jag såg den strax efter den kommit ut på biograferna och piratkajen i USA. Första gången jag såg den fattade jag inte precis ett tyckte för den. Jag "fattade" väl inte den, om man skall uttrycka sig så. Efter att ha sett om den en andra gång förstår jag varför alla gick bananer över den. Som min teaterstuderande vännina brukar säga när hon imiterar pretentiösa 3:or då något är klockrent: "Du har speeettttssat kärnan!", dvs sätta huvudet på spiken. Ungefär så kändes det efter jag sett om den. Det var som om se sig själv på något sätt. Kanske är det endast nu efter gymnasiet då man egentligen seriöst börjar klura på alla frågor som senare kommer utforma sitt eget liv. Sofia Coppola har verkligen fångat hur det känns att vara fast i ett hörn, man är inte ledsen, inte glad, utan flyter snarare runt i tomheten i hopp om att stöta på något livsinspirerande. Och hopp får man efter sluttexterna börjat rulla. Trots att det inte sägs, kan man inte hjälpa att höra det där klichée-aktiga hoppet som klingar vackert i öronen - you are not alone.

Be Kind Rewind

BILD



Såg den här lilla feelgood-filmen häromdagen. Även om den inte är närheten av två tummar upp (visar blygt upp en stadig tumme), förde den med sig en sorts charmig gör-det-själv känsla som man inte kan hjälpa att bli påverkad av nu i efterhand.

Mike (Mos Def) jobbar i videobutiken Be Kind Rewind, ägd av Mr Fletcher (Danny Glover). En dag vill Jerry (Jack Black), som bor i husvagn, förstöra elstationen som ligger nära hans bostad, eftersom han tror att strömmen är skadlig för hans hälsa. Han frågar sin vän om han vill vara med och förstöra elstationen, men Mike vägrar. Då bestämmer sig Jerry för att göra det på egen hand, men misslyckas och får en elektrisk stöt och blir magnetiserad. När Jerry kommer till videobutiken igen börjar hans magnetiska kropp att radera alla VHS-videokassetter i affären. För att rädda situationen när den trogna kunden miss Falewicz (Mia Farrow) kommer till butiken för att hyra Ghostbusters, får Mike en idé. I hopp om att miss Falewicz inte ska märka skillnaden, bestämmer han och Jerry sig för att filma en egen kortversion av filmen (Bästa scenen är biblioteksscenen, lugnt!) med den rekvisita som finns tillgänglig. Plötsligt dyker det fler kunder upp som också vill hyra och de båda tvingas göra fler swedade-versioner (Jerry hittar på att filmerna är gjorda i det dyra landet Sverige, därav det höga uthyrningspriset) av de avmagnitiserade klassikerna, såsom Robocop, Driving Miss Daisy och Lejonkungen.

Uttrycket att sweda har spritt sig som löpeld över Youtube, och nu kan man hitta hundratals olika videos på användarnas egna versioner av sina favoritfilmer, såsom Sagan om Ringen eller Star Wars. Jag kommer själv ihåg hur jag och några i min klass filmade en Nollningsfilm á la The Shining i 2:an då jag var Jack Nicholson.  Bland det roligaste jag gjort under hela skoltiden! Man känner hur fantasin flöder, svettet rinner och hur ont man får i kinderna från alla bloopers. Det som är så underbart med hela swed-idéen är hur den får vanliga människor att öppna upp och engagera sig i film och att vara innovativ. Det handlar ju inte bara om att återskapa Fåglarna precis som den är. Det handlar om att ta inspiration från orginalfilmen och sedan skapa sin egna version och tolkning utifrån den.

Hittade den här när jag surfade runt på MovieZine. En swedad version av Sagan om Ringen. Överraskande seriöst gjort, och faktiskt rätt så kul. Min favoritscen är med hästarna och pappersträden i bakgrunden. Hur hängivet fan är man är inte när man har suttit och klippt ut pappersträd- och hästar för ett 10 sekunders klipp?



Fredagschill

napola

Jag älskar fredagar. Man har all tid i världen och behöver inte känna någon press att göra någonting bara för att. Köpte två dvd:er på Akademibokhandeln på vägen hem från jobbet i förrgår. Det var billigt så jag tog tag i Monty Python - Life of Brian och Führerns Elit (Org. Napola).

Napola är en sorts tysk blandning av Döda Poeters Sällskap och Ondskan och utspelar sig under 40-talets Nazityskland där huvudpersonen Friedrich börjar på en Napolaskola (En Elitskola som skapar framtida nazistledare/soldater). Han ställs inför en rad dilemman och blir osäker om vad han ska välja, yaddiyadda, precis som filmerna tidigare nämnt. Let's cut the chase, anledningen till att jag ens nämner filmen är att den är så harmoniskt gjord, trots alla hemskheter (Som förresten är mycket värre än i Ondskan). Ljuset och ljud flyter ihop vackert och man blir sittade helt tyst och koncentrerad under hela filmen. Jag tycker man verkligen lyckats skapa en balans med musiken om man som åskådare blir så fokuserad på bilderna och berättelsen att man inte tänker att det ens existerar ljud. De har blivit ett liksom :)
Måste nog säga att jag föredrar den här tappningen av sadistisk skolgång över Ondskan. Jag kände mig inte direkt berörd när jag tittade på Ondskan... Med Napola hade hela min kropp låst sig och rörde inte sig inte en centimenter på nästan 2 timmar.

Cape Fear(e)

image53



Återigen har jag min systers hjärntvättande av Simpsons sedan barnsben lämnat spår av sig idag. Fick helt plötsligt lust att se Cape Fear filmerna (Orginalet från 1962 och remaken av Scorsese från 1991). Cape Feare heter Simpson avsnittet där Sideshow Bob blir frisläppt ur fängelset trots sin brösttatuering Die, Bart, Die som han lugnt förklarar är tyska inte engelska och översätts alltså "The Bart, the". Efter att han frisläpps ger han sig så klart efter Bart, och avsnittet bjuder på minst ett halvt dussin parodier av '91 versionen av Cape Fear. Eftersom Cape Feare är förmodligen mitt favorit Simpsons avsnitt ever och jag har sett den minst 20 gånger blev upplevelsen av '91 filmen bara roligare (trots att det kanske inte var menat).

Rakt på sak så föredrar jag nog orginalet över remaken, trots att den också är väldigt bra gjord. Det finns två scener i '62 versionen som verkligen fastnade hos mig. Den ena var i början då Max, våldtäcksmannen som blir frisläppt efter 8-14 år (olika för båda filmerna), gör ett besök hos dottern i familjen han trakasserar. Som tittare tror man han kommer göra något, men det gör han inte. Han går lugnt efter henne och ler sådär äckligt och lagligt som den sluga typen han är. En annan scen är precis innan ska han misshandla en kvinna. Hon ligger på sängen i underkläder och de tittar på varandra i tystnad. Innan var Max lika trevlig som Fröken Ur, men nu ser hon en förändring i hans blick och det reflekteras så vackert i hennes ögon och kroppsspråk. Slutet som däremot skulle vara "läskigt" blev lite av en gäsp. Där tar '91 versionen över något med sina blodiga och actionfyllda scener (Dock inte med mycket marginal). Något som jag tyckte var intressant är hur mer realistisk '91 versionen var. Familjen avspeglas som allt annat än perfekt till skillnad från orginalet där dotterns ljuva blonda lockar underligt nog alltid lyckas se likadana ut trots allt oväder och springande.

(Bilden av Sideshow Bob när han går på kratterna om och om igen blir aldrig gammal.... )

Filmkunskapen är no more!

Igår var det sista filmkunskapslektionen och det känns riktigt skön även om det faktiskt var väldigt kul. Lärde mig extremt mycket, och man fick se många filmer man inte hade sett annars. Tex den obehagliga Funny Games (orginalet)  vi såg förra veckan. Tror inte jag velat springa ut ur en filmsal mer än då. Satt och sa till mig själv i huvudet: "Kan den inte vara slut nu? Hur långt tid har det gått månntro?"
Bra var den ju dock, och visade ganska så tydligt sitt buskap om hur människor idag ser på våld och sånt.

Igår såg vi iaf 50-talsinspirerade musikalen Cry Baby med emokungen Johnny Depp. Måste säga att jag har lite blandade känslor. Förstår varför D ratade den, och jag håller faktiskt med till en stor del. Trots att den var dålig, och karaktärerna lite jobbiga så var just överdrivheten det som gjorde att man fortsatte kolla. Hela Elvis-konceptet och Grease all over igen blev en sorts blandning av ren avsky och ett höjt ögonbryn (positivt).

image41

Tidigare inlägg