Across the Universe
Spunk-tema igen, sorry. Jag visste inte ens att det fanns en Beatles-musikal jag. Blev minst sagt paff när jag hittade klipp ur en film på YouTube där de plötsligt brast ut i sång och dans till Helter Skelter, I am the Walrus, Strawberry Fields Forever m.m.
Across the Universe (2007) handlar om Jude, en fattig liverpoolare som åker till USA för att hitta sin pappa. Där blir han förälskad i den amerikanska flickan Lucy. När hennes bror blir värvad till Vietnamkriget blir de engagerade fredsaktivister, något som också tär på Jude och Lucys relation.
På ett sätt är filmen en fröjd för ögat för den som tycker om Beatles. Musiken är filmens starkaste punkt, vilket kanske inte är så konstigt. Oavsett om man kanske inte fattar scenen eller det visuella för att alla för pårökta (ex: I am the Walrus med Bono) "räddar" alltid musiken filmen från att bli hemsk. Det är också roligt att höra andra tolkningar på låtarna än vad man själv är van vid. Ex se klippet nedan för referenser till Uncle Sam och Moder USA.
Om man däremot tittar på filmen ur ett perspektiv där man bortser musiken är den inte alls så bra. Storyn ensam är inte precis den mest oförutsägbara, och kan bli ganska så uttjatad efter ett tag. Vissa saker som bla karaktären Prudence känns lite påtvingat, det är nästan som om skaparna bara slängde in henne för att kunna sjunga Dear Prudence (kanske också för att visa lite good-old-fashioned öppen gay-sexualitet). Trodde det inte heller, men Bono grillade faktiskt I'm a Walrus. I hans försvar kan jag tänka mig att det är ganska så svårt att köra en cover på just den låten i samma anda som Lennon, men mannen är ju ändå the Bono, förväntade mig lite mer. Enda låtarna som verkligen klickade kristall för mig var Let it Be och I want you.
För att göra en lång historia kort: Om Moulin Rouge och Hair skulle ha barn skulle Across the Universe vara resultatet. En sorts sämre version av orginalen, men dock underhållande. :-)
Om man däremot tittar på filmen ur ett perspektiv där man bortser musiken är den inte alls så bra. Storyn ensam är inte precis den mest oförutsägbara, och kan bli ganska så uttjatad efter ett tag. Vissa saker som bla karaktären Prudence känns lite påtvingat, det är nästan som om skaparna bara slängde in henne för att kunna sjunga Dear Prudence (kanske också för att visa lite good-old-fashioned öppen gay-sexualitet). Trodde det inte heller, men Bono grillade faktiskt I'm a Walrus. I hans försvar kan jag tänka mig att det är ganska så svårt att köra en cover på just den låten i samma anda som Lennon, men mannen är ju ändå the Bono, förväntade mig lite mer. Enda låtarna som verkligen klickade kristall för mig var Let it Be och I want you.
För att göra en lång historia kort: Om Moulin Rouge och Hair skulle ha barn skulle Across the Universe vara resultatet. En sorts sämre version av orginalen, men dock underhållande. :-)
Kommentarer
Postat av: denise
såg den också för nån månad sen. jag håller med om det där med handlingen. sen tyckte jag inte att de gjorde om låtarna särskilt mycket. det utspelar sig ju på 60-talet så de kunde ju inte göra en modern version av dem. jag gillade "happiness is a warm gun".
men "i am the walrus" kändes verkligen U2-fierad. undrar om bandet spelade bakgrundsmusiken.
Postat av: N
Jo verkligen U2 feeling. Fattade dock typ inte vad den låten + Mr Kite hade för påverkan på filmen eller personerna överhuvudtaget. Jag menar, nästa scen var ju allt normalt igen? Helt mysko.
Postat av: denise
De ville väl ha med Bono så att de kunde få lite fler tittare. och hela lsd-, psychedeliagrejen antar jag , fast det fick de ju in annars också
Trackback