Nu är det över, och det dröjer ett år innan årets filmer kan få sina priser. Jag måste erkänna att jag inte lyckades hålla mig vaken hela natten. Strax över 6 på morgonen slocknade jag och missade de två sista tunga kategorierna; Bästa skådespelare, och Bästa film. Men som tur är det finns det highlights-klipp ifrån själva galan på OSCAR.COM, där man bland annat kan hitta alla roliga skämt och tal.

Ellen Degeneres var årets programledare, och hon ledde galan utan några helst problem. Hennes humor var smart och enkel, och det är svårt att inte tycka om hennes personlighet. Hon gjorde allt från att ta myspace-bilder med Clint Eastwood från att försöka sälja sin screenplay-idé till Martin Scorsese.
Galan i år vart väldigt mångkulturell, och man riktade inte helt in på den "amerikanska" andan. Vilket jag tycker vart skönt för en omväxlings skull. Dock hade jag önskat att de hade lagt upp galan lite bättre. Det blev många långa filmklipp att titta på (Speciellt synd att openingsvideon blev så banal som den blev. Booooring.), och man sprang istället igenom original score-uppträdandena. Talen som vinnarna höll, vart inte bland de bästa heller, och många hade fuskpapper (Är det så svårt att komma ihåg en text på ca 1-2 min?).

I år vart det ingen stor vinnare som "Sagan om Ringen" eller "Titanic", utan det blev ganska utspritt och många blev glada. Att Martin Scorsese vann bästa regi var ju ganska väntat. Det vore bara dumt att neka honom ännu en oscar, så därför tror jag att den största anledningen till vinsten inte berodde på filmen, utan blev mera av en "hedersoscar". På tal om hedersoscars, jag tyckte det var lite kul när Ennio Morricone tog mot årets hedersoscar. Hela talet hölls på italienska (Clint Eastwood agerade som tolk), och man såg closeups på människor i publiken. Vissa försökte se värdsvana ut, som om de förstod vad han sade, när det egentligen satt och tänkte: "Catfish?".

Här är årets vinnare:

I kväll är det dags! Jag har precis upptäckt att jag har kanal 9, trots att jag inte har Comhem, så jag kommer kunna se galan utan några problem. :)
Naturligtvis tillkommer det kommentarer om galan sen...

Ringaren i Notre Dame, Mästerdetektiven Basil Mus och Micke & Molle är tre bra exempel på disneypärlor som hamnat utanför medan filmer som Aladdin och Lejonkungen tagit första plats. Det är lite synd eftersom de RIND (Ringaren i Notre Dame), och Micke & Molle tillhör de lite mörkare Disney-filmerna, och tar upp teman som tex rasism, förtryck m.m, men är samtidigt levererar det på ett sånt vackert sätt så man inte kan undgå en liten tår.
RIND är min absoluta favorit av alla disney-filmer, med en musik som kan skaka loss grundvalar. En munkkör som sjunger på latin, en elaking med bariton-röst och bra ackompanjemang gör RIND musiken till en av de bästa.
Se gärna:


Mästerdetektiven Basil Mus handlar däremot om en Sherlock Holmes-liknande mus med det där lilla extra, som löser fall i gnagarnas egna samhälle. Här bjuder filmen istället på snabba och roliga ansiktsuttryck och punchlines, som gör att barnet inuti dig får skratta gott. Dock är den svenska dubbningen faktiskt bättre än orginalet konstigt nog. Well well, man måste väl ha en första gång för något.

Micke & Molle är däremot den Disneyfilmen som bidrar mest känslomässigt. Stroyn är ganska så simpel, och handlar om vänskap mellan två djur från olika världar. Medan andra tycker att de inte borde ses för att det vore "oetiskt", vill de inget annat än att fortsätta vara bästa vänner. Lite övertydliga budskap kanske då och då, men jag lovar att man inte kan gå ifrån filmen orörd.

Har du någonsin gått på bio två gånger på olika biografer under en och samma kväll? Det hade inte jag heller, tills igårkväll. Jag och min kära klasskompis Ru bestämde oss spontant för att kolla in Hannibal Rising, eftersom Pan's labyrint vart fullbokat. Det blev så spontant som att vi hann springa till biografen, köpa biljetter precis när den började. Efter Hannibal gick vi förbi en Astoria biograf och då slog det oss att vi kunde checka om de kanske hade några lediga biljetter till Pan's Labyrint. Ack nej... Men på en annan astoria biograf (nämligen medborgarplatsens) hade några få biljetter kvar. Dock började filmen inom en kvart, så vi fick ta och gå tunnelbanan och skynda oss. Och vipps, vi hann i god tid till reklamen. Efteråt var inte min rumpa i det bästa skick, men det är sånt man får offra i filmens namn ;)

Sååå... en liten kommentar om de båda filmerna.

Hannibal Rising:
Jadu... jag har precis läst boken och man inte hjälpa att jämföra de båda verken. Så mycket som jag tycker om Gaspard Ulliel, gjorde han inte ett så imponerande framförande. Det blev mycket "evil glare" shots på honom, och efter ett tag blev man ganska trött på ytligheten. Jag hade önskat att regissören (el. manusskrivaren) hade tagit med den mera djupa psykologiska handlingen om Hannibal som boken smått hade börjat in på. Istället sparade man inte alls på blod och inälvor utan gjorde så att det till största delen styrde filmen. Man märkte att många av bi-karaktärerna var inhyrda amerikaner som hade främst i uppgift att agera med halv-ryska brytningar, vilket förvånade mig väldigt mycket. Jag menar,  om man nu har många multikulurella skådespelare ombord (som tex Gaspard Ulliel), varför inte använda den språkkunskapen?
      Relationen mellan Hannibal och Lady Murasaki (Gong Li) fick man ingen vidare förståelse för, som i boken, utan det kändes vara påtvingat för att försöka få filmen fullbordad.
Lite förvånad på Peter Webber som tidigare regisserat "Flicka med Pärlörhänge". Han har ju visat att han kan visa lite djup i sina karaktärer, varför blev denna film ett undantag då?

Pan's Labyrint (El laburinto del Fauno):
Året är 1944. Inbördeskriget i Spanien är över, och diktatorn Francos fascister gör sitt bästa för att utplåna de sista republikanerna. 11-åriga Ofelia anländer med sin gravida mor till kapten Vidal, mannen som ska bli hennes styvfar. En känslokall ledare som för ett ständigt krig mot de rebellstyrkor som gömmer sig i traktens skogar, med lågt intresse varken för flickan eller sin nya fru.
Ofelia använder en gammal närliggande labyrint som tillundanflykt från verkligheten, där hon träffar en Faun som leder in henne spännande äventyr i hopp om att bli den magiska världens prinsessa. Våga inte ens tänka Narnia, för då har du verkligen blivit ledd bakom ljuset.

Jag hade hört väldigt mycket om den här filmen innan jag såg den, men det jag hade hört lutade mer åt sagovärldens håll. Helt scenografiskt, var filmen underbar! Allt från vomerande paddor till sylvassa rakningar. Det som jag finner intressant att diskutera är Ofelias "påhittade" värld, för det är inte heller som den verkligen helt svart eller vit. Det finns konsekvenser som man måste ta itur med, och dessutom är den "påhittade" världen minst lika skrämmande som den verkliga. Det är inte så att hon inte älskar sin mamma i verkligheten, utan det är mera som om hon inte riktigt känner sig fulländad, och letar efter att hel någon annanstans.
Overall, tyckte jag om den väldigt mycket. Man visste inte riktigt hur den skulle sluta, även om slutet var ett slut man kunde ha listat ut. ;) Muy Bien säger jag bara!

Imorgon bär det av! Landet med Fellini, Valentino och Pavarotti i spetsen. Det kommer bli rätt så intensivt, men tanke på att våra utbytesstudenter från Ryssland precis varit här i en vecka och ska pallra sig hemåt imorgon förmiddag. Men finns det en vilja så..!
Så det kommer innebära en hel del shopping för min del :) Ha det så gött!