Sluga baggar!
Lånade Help! från fröken D och slog mig ned med en polare för att kolla in detta skruvade bevis på den brittiska humorn. Den som våga påstå att det inte händer någoting kan gärna ödsla tid göra det, men det blir förgäves. Man får inte vila ögonen i en sekund, och det är nästan på gränsen att detta blir lite uttjatat i slutet även om man älskar sina beatlar. Däremot är pöjkarna fortfarande rappa i käfterna precis som i Hard Day's Night (där de dock var lite roligare) inte minst Paul. Tja, John är ju det vanligtvist så det finns ingen anledning att nämna honom. ;)
Något wacky, men minst sagt underhållande. Kanske inte lika givade om man inte är Beatles-fan dock.
What a glorious feeling!
Precis som min käre kompis Åsa håller på att läsa gamla klassiska böcker på fritiden, håller jag på att se gamla klassiska filmer. Förra veckan vart det "A Streetcar named Desire"(Linje Lusta) och "Singin' in the Rain". Jag vet, det är rent pinsamt att jag har inte sett dem förut. Iförd pyjamas kokade lite ljuvligt rött chai-te, snodde en banan från köket och satte på 50-, respektive 60-tals rullarna.
Visst hör man hur andra skådespelar överrösar komplimanger på Marlon Brandon om hans skådespeleri, men aldrig hade jag förväntat mig att han var så snuskigt bra som alla säger. Från början då han träffar Blanche och gör sitt kattskrällsläte så fångar han publikens blickar hur enkelt som helst. Om sanningen ska fram ville jag se Linje Lusta då jag sett Simpsonsavsnittet "A Streetcar named Marge" då Marge får rollen som Blanche i en pjäs/musikal. Jag menar, vem vill inte se den riktiga efter man sett muskulösa Ned Flanders sjungandes "STELLA! /Can't you hear me yella/You've put be through hella/ STELLA?!"
Om man söker efter en film vars karaktärer kan tolkas på hur många olika sätt som helst, borde definitivt se denna film! Personligen dimper Linje Lusta ner på min bästa film lista.
Singin' in the Rain är ju ungefär så långt bort man kan komma ifrån Linje Lusta men det gör den inte dålig för det!
Det den definitivt vinner på är dansen och de käcka skämten, vilket det finns mycket av. Däremot kan man inte undgå att jämföra med andra musikaler från den tiden, och då hamnar Singin' in the Rain inte längst upp, utan får ta en plats i topp 5. Jag tror det hamnar mest om smaksak. För mig kommer Sound of Music eller My Fair Lady att alltid vara närmare hjärtat. Då sluttexterna började rulla fick man lust att ta en stepparkurs på Folkuniversitet, lättinfluerad som man är.
Ett hemligt leende
Idag såg jag en brittisk miniserie/film (hade lika gärna kunnat sändas som film) i två delar. Det är en serie jag förmodligen aldrig skulle hört talas om var det inte för David Tennant som annars spelar den äventyrslystne Doctor Who, som också vann pris för denna roll som den minst sagt elake psykopaten Brendan Brock.
Handlingen är egentligen typiskt för brittiska thriller-serier; Tjej träffar kille. De har roligt. Tjejen upptäcker att killen är något rubbad - gör slut. Killen förbannad, försvinner därifrån. Killen dyker upp 1 månad senare och visar sig vara tjejens syrras nya pojkvän. Kille spelar ett psykologiskt spel med tjejen, och spelar den perfekta pojkvännen framför familj och vänner - lurar alla. Dock inte tjejen, men som ständigt faller offer för hans mindplaying.
Yaddiyadda, mord, våldtäkt och massa intriger följer.
Relativt simpel plot som setts förut, och funkar väldigt bra i den här serien/filmen. Mest pga av Tennant insatser själv förstås, som i början tros vara lika söt som en honungskaka på en vacker söndagsmorgon, men sedan förvandlar sig till vilken Humlegårdspedofil som helst. Slutet var dock något lite halvtlamt, där man visade hur det "egentligen" var. Det kunde ha presenterats bättre tycker jag, blev en aning rushat. Ska inte avslöja så mkt om slutet, men i överlag var filmen en helt okej söndagsfilm under en regning dag. Sådär småspännande äckligt. :)
Klassikern VS Remaken
Om du gillar snabba farliga svärddueller, kvinnor i nöd eller en tuff Christopher Lee med ögonlapp, kommer du älska den här filmen! "De tre musketörerna" från 1973 är en av mina favorit filmer, och är en sådan film som tåls att tittas om på - många gånger. Jag kände att jag vart tvungen att tipsa om den bättre versionen innan man går och ser 1993's version med Charlie Sheen, som försig kan vara OK under vissa förhållanden, men inte kan hålla ett ljus till denna. Dock förstår jag inte varför man ens gjorde en remake. Kanske för att se om man kunde modernisera det hela? Aj aj aj...
I denna version finns det en skara kända skådespelare som Oliver Reed, Richard Chamberlain (Mamma har fortfarande en liten crush på honom sedan han gjorde Shogun och Törnfåglarna), Michael York, Christopher Lee, och Faye Dunaway. Tillsammans med Richard Lesters regi lyckas de göra den bästa och mest lojala filmatiseringen av Dumas kända bok. Ett smart drag var att dock bryta upp boken på två filmer, så att filmen inte blir rushad. Tyvärr har jag har inte haft chansen att se den andra filmen än (De fyra musketörerna), men jag har hört att de båda är lyckade.
En liten trivia och förmodligen det mest bisarra jag någonsin hört, är att regissören Richard Lester lurade alla skådespelarna att de endast spelade in en film, för att slippa betala dem för båda filmerna. Självklart så kom alla skådisarna till underfund om vad som hände och stämde den stackarn. Let that be a lesson to you directors out there...
Fransk söndagsmys när den är som bäst
Det är söndag, och man måste ta och vila upp sig inför den hetsiga veckan som följer. Varför inte koppla av med en mysig romantisk fransk film? Om det är några som vet hur man skapar romantik på duken är det fransoserna. Bara häromdagen såg jag "En långvarig förlovning", vars slut gör vilken hopplös romantiker som helst rörd. En annan favorit är den färgsparkande franska musikalen "Les Parapluies de Cherbourg" från 1964. Jag kommer ihåg när jag först såg den. Jag uppfattade den en liten aning seg i början, även om färgerna i filmen var som rena godiset för ögonen. Det tog också ett tag att vänja sig med att de sjöng konstant, utan en enda "talreplik". Slutet var däremot något som tog mig off guard. På endast 3 minuter vändes allt, och där satt man med en banan och grät floder som den tjejen man är. ;)
Alltså två typiska söndagsfilmer...
Mary Reilly
Hur många gånger har man inte sett filmatiseringar av Dr Jekyll and Mr Hyde? Tja, minst ett dussintal, och här kommer ännu en. Till skillnad från de flesta kommer denna historia inte ifrån skaparen R.L Stevenson utan från en författarinna vid namn Valerie Martin. I hennes bok får man se ur Dr Jekylls pigas perspektiv. Pigan heter Mary Reilly och är en ung och oskuldsfull kvinna med ett mörkt förflutet. Doktorn börjar fatta intresse för Mary Reilly då han upptäcker ärr och sår på Marys handleder och nacke, och vill ta reda på mera om henne. Även Mary börjar även fatta tycke för den snälle doktorn, och kommer närmare honom för varje dag som går. Dock dröjer det inte länge förrän det blir problem i paradiset. Rätt som det är dyker det upp en mystisk man med korpsvart hår och ögon mörka som natten. En viss Mr Hyde har blivit anställd som doktorns assistent, och någonting säger henne att han inte kan hålla fingrarna i styr.
Visst, den här filmen kan bli lite seg ibland, och Julia Roberts gör förmodligen ett av sina sämsta framträdanden någonsin. Den där irländska-accenten kan inte lura någon. Man hade kanske trott att hon kanske skulle ansträngt sig lite bättre med röstcoachen. John Malkovich däremot, är lika bra som han alltid är. Han följer sin raka linje, som går vare sig inte upp eller ner på kurvan. Bortsett från några ynka fel, ibland lite onödiga scener, är filmen en ganska härlig 1800-tals "skräckis" och ett måste om man är inne i den där hela innocence vs "good gone evil/evil gone good" konceptet.... (Tips på liknande filmer: Dangerous Liaisons, Quills, The Libertine etc)