Kärlek. Finns inte en enda film som inte tar upp det på ett eller annat sätt. Vi ser människor romantiska komedier med Hugh Grant och intalar oss själva att även nörden som jobbar i bokhandeln kan få storslagen och perfekt kärlek*. Jag brukade sitta och titta på Guinness Rekord-programmet som gick på tv för många år sedan. Ett kort reportage om mannen med världens längsta naglar visades och kommentatorn med den djupa rösten berättade hur viktigt det var att mannen tog hand om sina naglar och inte bröt dem, annars kunde han få en hjärtattack. Hur tar man hand om totalt 6 meter långa naglar? Det gör man inte, det gör hans söta lilla fruga. Jag var väl runt 9, 10 år när det sändes på tv, men jag kommer ihåg vad jag tänkte just då. Om mannen med världens längsta naglar har någon, är det inte hopplöst för resten av oss.

Vad händer då efter gull-gull perioden? Finns det över huvudtaget något mer att hämta efter att man har vunnit varandra? I Ken Russells Women in Love från 1969 är man ute efter att utforska just dessa frågor. Gerald och Robert, två barndomskompisar, blir förälskade i systrarna Gundrun och Ursula. De är trötta på den alldagliga saken man kallar för "kärlek" och vill skapa något nytt. Något som står utanför det normala och är balansen av existensen själv. Låter flummigt, och visst första intrycket efter att man sett filmen var ungefär så. Hela filmen är en sorts bipolär "kamp mellan könen" och man vet aldrig riktigt vem man ska sympatisera med.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara vad jag gjorde av den egentligen. Bra skådespeleri, intressant filmat, bra manus. Men... Även om jag är ett massivt Oliver Reed fan (oh, de laser-ögonen!), och han spelade djäkligt bra i Women in Love, måste jag nog ändå medge att filmen inte var min kopp te. Destruktiva relationer, brottandes nakna män, vassa oförglömliga kommentarer, väldigt distinkt foto...  Går man i gång på några av de nämda sakerna ovan är filmen något man bör kolla in.