Lost in Austen



Visst har vi alla drömt om att en dag plötsligt hitta en hemlig dörr som leder rakt in i böckernas värld. När jag var liten hoppades jag inget mer än att råka springa in i väggen på plattform 9 3/4 och komma med Hogwarts Expressen. Den drömmen dog ganska fort, i och med man läste i tidningen hur folk hade springit in i väggarna på Kings Cross för att se om det verkligen fungerade.

Jane Austen är en annan historia. Vore det inte alldeles underbart att bara hoppa in i Pride and Prejudice ett tag och bara titta på Mr. Darcy? Kanske höra lite av hans vältaliga och dissiga remarks mot alla andra och sedan bara hoppa tillbaka till verkligheten. I den brittiska mini-serien Lost in Austen från 2008 hittar Amanda Price, en stor Austen-nörd, en dörr i hennes badrum som bokstavligen leder in till Pride and Prejudice - tja, början av boken. Hennes närvaro (och Elizabeths frånvaro) gör att boken inte alls utspelar sig som hon förväntat sig. Detta måste hon förstås göra någonting åt (well duh).

Jag känner mig djäkligt feel-goodig. Det är som att läsa/se Pride and Prejudice för första gången... fast samtidigt inte, eftersom det är bokstavligt bokens värld man upplever, inte de specifika händelserna. Snart tillbaka, måste se mer!

Have you tried turning it off and on?




Har sträckkollat hela säsong 2 och 3 av The IT Crowd i natt. Bättre än vad jag förväntade mig faktiskt, med tanke på att jag inte gillade säsong 1 så mycket. Man vänjer sig med det jobbiga bakgrundsskrattet också (vilket brukar vara det jag mest stör mig på komediserier).

Har märkt att jag alltid fastnar för alla irländare jag...

Dollhouse



/foto av snailbooty

Det är någonting med Joss Whedons nya serie The Dollhouse som gör att jag, likt en fluga till socker, inte kan undgå att bli indragen. Den är låååångt ifrån perfektion... Dock har den där lilla extra, den där zazzen, ka-ching, razzledazzle, whatever you wanna call it. Den är lite som 00-talets version av The Pretender med Michael T. Weiss - fast utan den gulliga banala humorn.

Handlar om en underjordisk grupp som kallar sig The Dollhouse. De använder riktiga människor, som har blivit tömda på minnen och personlighet, till olika uppdrag de får tilldelade av klienter. Om någon klient vill ha en FBI-agent, eller kanske en fru för en dag, ringer de till Dollhouse och Dollhouse programmerar in personligheten i "dockan". Är de bad- eller good guys om de utnyttjar människorna/dockorna med ibland goda avsikter kan man fråga sig.

Slutligen undrar jag hur Whedon planerar att fortsätta serien. Tror inte riktigt på en långkörare á la Buffy jag... känns redan nu att det inte kan utvecklas till andra nivåer. Men vem vet, jag kan ha fel... ska bli intressant att se.

Garth Marenghi's Dark Place



"Greetings friend, I hope you're sitting uncomfortably. Be it on your sofa, armchair or beanbag if that's how you choose to live your life. I'm Garth Marenghi, horror writer. You know everyone has a special talent. Mine is being able to write, produce, direct, act, paint. Other people are good plumbers, that's their gift." - Garth Marenghi
Trött på dagens moderna och själlösa tv-serier? Älskade du också David Hasselhoffs charmiga leende i Knightrider och 80-talets alla andra högkvalitéprogram? Gillar du enögda aliens, polisonger, apmänniskor och psykiska sjuksystrar? Då är Dark Place den rätta platsen för dig.

Garth Marenghi's Dark Place är en brittisk komediserie från 2004 skapad av Matthew Holness (The Office) och Richard Aoyade (IT-Crowd). Den handlar om Garth Marenghi, skräckförfattare och "drömvävare". På 80-talet medverkade Garth i en tv-serie, en serie så annorlunda och rebellisk att inget bolag ville visa den. Nu efter 20 år lyckas han äntligen få visa den för allmänheten och detta gör han med en nutida kommentarer från casten. I tv-serien spelar han Dr. Rick Dagless, Dark Place Hospital topp-kirurg, och tillsammans med hans kollegor kämpar de onda krafter som sköljs över sjukhuset.

Jag vet fortfarande inte riktigt om jag tycker serien är genialisk eller rent skit. Lite båda kanske. Skaparna av serien jobbade mycket på att få serien att genuint se 80-talig ut, och de har de no doubt lyckats med. Dåliga specialeffekter, voiceovers, skådespelare, peruker. Dark Place har allt. Humorn är inte heller vad man skulle kunna kalla "klassisk" humor där man kommer till någon sorts slutpunkt utan den flyter på lite överallt med sin cheesy-ness. Jag tror det är lite som de där filmnördarna vars favoritfilmer är B-splatterfilmer (Shark Attack 3: Megaladon?) och allt det där som ingår i den genren. Antingen älskar man det, eller så... kan man garva åt dem 3 på natten när all logik i huvudet är bortblåst och sedan aldrig se dem igen.

Spaced


Fräääälst! Jag är frälst! Efter ett par timmar av att ha sträckkollat på brittiska komediserien Spaced känner jag mig helt underbart upplyst och Cruise-like. Läste att Spaced är systerserien till mitt sönderciterade Black Books och det var därför jag bestämde mig för att checka in den här. 

Serien handlar om Tim (Simon Pegg) och Daisy (Jessica Stevenson, två främlingar som låtsats vara ett par för att kunna hyra en lägenhet av en alkoholiserad hyresvärd. I husets källare bor även Brian, en väldigt väldigt artsy och minst sagt udda konstnär. Tillsammans med deras udda grannar och udda vänner gör de saker som alla vanliga tråkiga människor gör.

Det som utmärker Spaced är den något unika humorn. Man skulle kunna definiera den som en blandning av Seinfeld och Scrubs kryddat med små väldigt typiska brittiska inslag lite här och var. Serien fokuserar sig på vardagliga situationer (samt hjärnans alla surrealistiska versioner om hur det egentligen borde vara) och pop-kultur. Allt från Tekken 3 och Mulan till Jabba the Hutt och Scooby Doo smyger sig in lite här och där. Skämten känns "djupare" än vanliga oneliners. Till skillnad från tex Black Books eller Little Britain där de ytliga skämten utgör serien är Spaced också en någorlunda realistisk dramaserie, vilket också bidrar till att humorn känns mer "verklighetstrogen" och är lättare att koppla till det verkliga livet. Skämten i sig själva kanske inte får en att dra i mungiporna, men när du ser det hela i action, då djäklar! You're in for a treat!

För den som sett Black Books kan det vara kul att veta att Manny (Bill Bailey), The Cleaner (Kevin Eldon) och Fran's f.d, Howell, (Ja du vet han, basstämman.. "Fraaaaaaaaan", spelad av Peter Serafinowicz) även gör korta små gästvisiter.

"Gentlemen, welcome to Robot Club. The first rule of Robot Club is, you do not talk about about Robot Club. The second rule of Robot Club is, YOU DO NOT TALK ABOUT Ro… wait, I… got that wrong. [Unfolding a crumpled up piece of paper and pushing up his glasses] 
The second rule is, no smoking."

Bath Item Gift Hypothesis



Igår var en av de längsta jobbdagarna jag någonsin haft. Gick upp 6.30, tryckte i mig lite gröt, klädde på mig och gick till jobbet för att låsa upp byggnaden. Ungefär vid lunchtid kom Esteban, vår egna Fawlty Towers Manuel, och frågade på sin spansksvenska om jag kunde jobba kväll också, vilket skulle betyda att jag skulle vara kvar till minst 21.30. Jag gav det en fundering. Hmm... ska jag hem, ta det lugnt, äta något gott och bara allmänt ha ett liv, eller jag ska jobba i receptionen i 14 timmar och tjäna big cash. Svaret blev det senare. There you have it, jag har sålt mitt själ till Gordon Gekko.

Efter jag kommit hem vid 22.30, trött i både huvudet och kroppen efter att ha spelat "jobb-Nathalie" hela dagen ville jag inget mindre än att gå och lägga mig, men så hade nya Big Bang Theory kommit ut. Med tanke på det humöret jag var på förväntade jag mig inget stort egentligen, men ungefär 15 minuter senare satt jag och garvade ihjäl mig, något jag inte har gjort på länge. Ögonblicket när Sheldon får Pennys julklapp kan nog vara ett av det bästa i BBT's historia. 
Kaley Cuoco, som spelar Penny, sa själv att detta avsnitt var det roligaste avsnitt hon spelat in hittills, och jag tycker verkligen att det syns på hennes genuina garv i avsnittet.

Äntligen fick man se Raj, Wolowitz och Penny igång igen. Det har varit väldigt mycket Sheldon på senaste tiden (Även om jag älskar honom som vilken person som helst, men för mycket är för mycket) och Penny har mer eller mindre blivit bannlyst från 2:a våningen till att spela Yoda i tvättstugan. Jag hoppas att de fortsätter att göra avsnitt såsom detta.


Edit: På tal om ingenting! Hittade en underbar hemsida för dig som också undrat vart man kan köpa Sheldons snygga t-shirts. Look no further! SheldonShirts.com. Skulle faktiskt kunna tänka mig att köpa den lila Test Tv tröjan, men den är dock slut. Oh, du grymma värld.


Wallander

Jag har aldrig sett en enda Wallander film, läst en enda Wallander-bok. Trots detta känner jag mig överraskande hemma i BBC's brittiska version av Wallander där Kenneth Branagh spelar titelrollen. Såg piloten härom veckan. Otroligt vackert foto. Blått, gult, svart. Det är nästan bara dessa färger som används i piloten och jag kan inte undgå från att älska det. Trots att alla pratar engelska känns det verkligen som det är svenskt. Visst, första avsnittets mördare kan ha varit lite förutsägbar men hey, första avsnitt är menade att försöka dra in människor i något. Varför inte kasta ett ben åt åskådarna för den här gången och låta dem vara lite stolta över sig själva för att ha listat ut gärningsmannen.

Det är lite den där somriga Morden i Midsommer känslan man får igen, fast utspelad på en helt ny plats och med en ny kultur (Tja, det utspelar ju sig i Skåne). Även om de pratar engelska känns det lite kul att se svenska flaggor och svenska skyltar lite här och där i bakgrunden. Längtar till att se fortsättningen. Svenska Wallander intresserar inte mig så mycket, hah. Inte för att jag tror att den är dålig, för det är den säkert (inte). Det är någonting med att britterna. De fattar hur man gör bra detektivserier. Sherlock Holmes-serien som gick på sommaren för 3-4 år sedan skrämde slag på mig.

Kenneth Branagh har alltid varit en sån där typ man har följt efter i utvecklingen. Vare sig det gäller hans regi eller skådespeleri så har jag i smyg alltid kollat in hans nya projekt. Kommer ihåg när jag såg nazistfilmen
Conspiracy (Sammansvärjningen) med Sandra. Hans framträdande som Heydrich är hårresande (bokstavligt). Han ler, är artig och har en läskig maktkontroll. Colin Firth var också rysligt bra i den filmen Han fick ju trots allt en massa priser för rollen. Kanske något att slå på nu igen?

Snart kommer ju filmen Thor också. Handlar om en läkarstudent som upptäcker att hans alter ego egentligen är den nordiska guden Thor. Snacka om att ta Dr Jekyll och Mr Hyde till en annan nivå. Hur som helst ska det bli kul att se hur Kenneth Branagh regisserar vidundret. Läste på trivia att den ska ungefär bli som en ny "Gladiator" fast med nordisk mytologi inflätat.

Twin Peaks



Yessss, jag har äntligen brutit mig ur mitt svårimponerande och "den var ok" stadium! Den vi kan tacka är käre 90-tals kultserien Twin Peaks. I åratal har jag sagt till mig själv att kolla in den ända sedan jag matats med Simpsons parodier sen jag började lära mig att gå. Det finns en väldigt smal linje mellan att vara bisarr och bara rent konstig. David Lynch är riktigt duktig på att hålla sig på den bisarra och bra delen av linjen och samtidigt få en att sitta med öppen mun, täcket uppe till öronen, undrandes vad som kommer hända härnäst...

Dansande dvärgar, idiosynkratiska byinvånare, bakåtvänt (och sen framvänt) tal, en extremt hypnotiskt och nästan sektliknande öppningssekvens. Där har vi Twin Peaks i ett nötskal.

Kyle MacLachlans (Sex and the City, Desperate Housewife etc) roll som FBI-agenten Cooper är helt underbart egendomlig. Inte undra på att Lara Flynn Boyle febrilt försöker stöta på honom. He's a looker.

Homer säger det egentligen bäst (Videon ville inte funka här, klicka nedan):

"...And a damn good cherry pie!"

He's got killer instinct!




Tredje säsongen är i gång i full fart. Början var något seg med tanke på vad man är vad vid i säsong 1 och 2. Nu börjar man gå upp i varv igen. Hjärtat pumpar fortfarande, ögonen sitter som fastlimmade framför den tjocka datorskärmen och isolationen är total. Läste i DN idag att man förväntas göra yttligare två säsonger till efter denna, dvs en fjärde och en femte säsong! Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Som tidigare nämnt vet man aldrig vart manusförfattarna planerar att hamna. Kommer Dexter helt plötsligt inse sina synder, skapa sig ett såkallat samvete och registrera sig i ett munkkloster? Han kanske utvecklar sin roll, tar på sig lite tights och mantel och kallar sig "The Dark Avenger". Positivt, negativt... I never know.

Har precis börjat att läsa första Dexter boken. Fick låna den av Martin, min väldigt nördiga
Leonard-liknande kollega på jobbet som ofta gör dagen så mycket roligare att sitta av. Det finns två sorters nördar här i världen. Det finns dem som är riktigt nördiga på det sättet att de är så försjunkna i ett ämne att man ibland tycker det är otroligt att de ens märker när de måste uträtta sina speciella behov såsom toalett och föda. Den här typen av nördar är inte så haja på att tänka outside the box, dvs de ignorerar att fler ämnen utanför sin egen existerar. Jag har tyvärr träffat väldigt många anime/manga- och boknördar som faller i denna kategori. Fungerar ju på vad som helst egentligen, konst, film, historia. Personerna är hur som helst oftast väldigt jobbiga att umgås med 24/7. 

Sedan finns det nörd version 2, eller Geek 1.2 om man vill. Dessa nördar är precis som version 1 väldigt passionerat inne i sitt ämne och vet allting om det. Till skillnad från föregående definitionen är dessa nördar "smarta" och har en bredare syn på saker och ting. Majoriteten av dessa kan tänka utanför lådan och ur andra perspektiv än sitt eget. Martin tillhör den senare kategorin. Jag verkligen diggar människan, dels för att han är riktigt vuxen (Tja, det borde man väl vara vid 38) och ansvarsfull samt eftersom han är ett stort barn som älskar Battlestar Galactica, Big Bang Theory, och Sagan om Ringen. Han är djävligt streetsmart. Frågar man något, svarar han enkelt, pedagogiskt (utan att behandla en som om man vore ung och dum) och kan snabbt pendla mellan att se lika allvarig ut som om han snackar med Påven och att en sekund senare köra en av hans dåliga imitationer av någon gammal brittisk komediserie. Anledningen till att jag skriver ett litet hyllningstal till honom är att jag inte tycker att han får tillriktigt cred för det han gör. Han gör folk glada, men många är så inne i sig själva att de inte märker det. Hur som helst gillar jag att se vuxna människor som fortfarande vågar barnsliga. Även om man råkar på världens mest torra kontor borta i Solna, enda utsikten du har är en byggplats som aldrig verkar bli klar och en chef vars mun konstant verkar suga på citroner... Vågar man barnsla till sig, skicka word-puns till kollegorna på jobbet eller helt enkelt bara vara positivt genuin inställd till andra blir livet så mycket roligare...

För mycket Dexter och sovbrist gör att Nathalie börjar bete sig som Dexter/sociopat på kontoret. Vem gör tummen upp åt folk , i riktig  "Lämna det till mig!" anda? Jag, tydligen. Hur många personer är jag?

Denärhärdenärhär!



Den... är... här! Tredje säsongen av min favorit psykopat Dexter! Trailern har sedan länge gjort entré på
YouTube, såg halva innan jag hastigt stängde av. Jag tror att man förstör för sig själv om man tittar på trailers, vare sig det gäller filmer eller tv-serier. 70% av tiden missbedömer man och lämnas oftast besviken (Eller väldigt få gånger överraskad). Som vanligt har jag verkligen ingen aning vad som kommer hända. Efter första säsongens dramatiska slut lämnades jag som ett frågetecken och tänkte "Jaha, men vad kommer fortsättningen handla om? Känns som de har gjort allt? Eller?", likaså efter andra säsongen. Första avsnittet har redan läckt ut på internet, men jag tänker inte se den, nej! Jag tänker vänta... njuta av den långsamt som ett gammalt vin fint nog för Påven.

Nu är det bara lite över 2 veckor kvar tills den 28:e september. Tills vidare kan man ju alltid testa och se hur stor chans det är att man själv blir en psykopat med Dexters Therapy Test. Fick själv mäktiga 54%... Undrar egentligen vad de grundar det på...

True Blood



Film, litteratur och tv-världen har drabbats av en feber. HBO sticker självmant ut nacken för att bli biten av samma virus - vampyrfebern. Idag (Eller ja, egentligen igårkväll USA-tid) visades första avsnittet av True Blood på HBO, en vampyrserie av skaparen till Six feet Under som blivit riktigt hypad i flera månader nu. Såg Pre-air piloten för någon vecka sedan och fick lite blandade känslor. Eftersom vissa scener hade blivit borttagna tänkte jag vänta tills hela kom ut innan jag skrev något om den. Nu i efterhand känner jag att det inte hade spelat något roll eftersom de scenerna inte innehöll så mycket extra. Förutom det faktum att piloten mest fokuserar sig på sex, sex och sexkommentarer och att man har valt att göra någon cheesy ljudeffekt varje gång huggtänderna är på On-knappen vill jag ändå tro att andra avsnittet kan rycka upp sig, för det finns ändå potential till det. Gillar tanken med hur världen skulle se om vampyrer levde tillsammans med vanliga människor istället för att de springer runt och härjar på nätterna. Nu väntas det att se vilket väg man väljer att ta till avsnitt 2...

Läser mycket DN på jobbet och under den senaste veckan har det dykt upp en väldigt massa rabalder om vampyrbokserien Twilight av Stephenie Meyer. I stort sett har man diskuterat vare sig de verkligen är bra, eller om de för dåligt exempel till ungdomar. Har själv hört halva första boken på ljudbok, och måste säga att det var ungefär så långt jag hann innan jag ville slänga den i väggen. Visst, i början tycker man den är intressant. Man vill veta varför klasskompisen Edward beter sig som han gör, men sekunden man får reda på allt finns det ingen mystik kvar. Det som lämnas efter är en sorts idealiserad version om den perfekta mannen. Snygg som Dionysios staty på Medelhavsmuseet, vältalig och lustfylld. Boring as hell. Om man ska se något som råkar innehålla vampyrer ska man slå på Buffy. Joss Whedon vet i alla fall att man måste göra lite narr av sig själv för att kunna få en gammal myt att fungera.

Dead Like Me

tv


Vad händer egentligen efter döden? Eftersom jag inte är religiös på något sätt har jag alltid trott sedan liten att man hamnar i "ingenting", mörket om man vill uttrycka sig sådär extra gotiskt. Återigen blivit tipsad om en tv-serie på jobbet och den här gången blev det den amerikanska dramakomedin Dead Like Me som just bla tar upp just denna eviga diskussion om efterlivet. Handlar om en 18-årig cynisk tjej som heter Georgia (Tänk Ghost World). Hon befinner sig i en tidpunkt i livet där hon inte känner att något är tillfredställande på något sätt och är ganska så negativ mot det mesta. En dag på vägen till jobbet blir hon träffad i huvudet av en toalettsits som ramlat ner från en rymdstation vilket resulterar hennes omedelbara död. Istället för att "gå över" som de flesta gör när de dör, blir hon anställd som en grimreaper, dvs något av en Lieman. Tillsammans med ett gäng andra grimreapers får man följa Georgias nya liv efter döden....

Så varför är Dead Like Me bra? Den innehåller inte särskilt mycket spänning eller action, kan vara något seg stundvis och jag måste erkänna att det tog åtminstoende 4 avsnitt innan man egentligen kom in i serien och började förstå karaktärerna.  Vad den däremot lyckas med är den svarta humorn och konstrasten mellan den levande och den döda världen. Har bara sett första säsongen så kan nog inte säga så mycket mer. Dead like me kommer för övrigt bli en film 2009 också.

Bilden: Introt är riktigt coolt! Tar bokstavligen på uttrycket " Döden är överallt".


I am a perfectly normal human worm baby



Händer det också att du då och då hamnar i tankar om vad som skulle hända om jorden plötsligt från ingenstans utsattes för en utomjordlig invasion? Njaa, kanske inte så ofta va? Om du svarade ja, har du förmodligen redan fått besök av våra utomjordliga vänner. Hälsa.

Invader Zim är en Emmy-belönad animerad serie från 2001 (Allt bra kommer därifrån; hint hint på Black Books), och gjorde mitt högstadieliv mindre tråkigt må jag säga. Handlar om en utomjordning, Zim, som efter att ha tjatat mycket på sina "Allsmäktiga Långa" (Titel för ledarna i stammen. Beroende på hur lång du är desto bättre blir du ställd i Alien-samhället), skickas iväg till den mystiska planeten kallad Jorden för att invardera. Till hands har han sin något virusinfekterande robot, Gir, som ibland verkar göra mer skada än nytta. Han maskerar sig, går till skolan som alla vanliga jordmaskar traditionellt gör i hopp om att få ut mer information om hur man kan krossa den gröna och våta planeten. Men det verkar sig bli svårare än han trott sig då Dib, ett paranormalt freak, ser Zim för den han egentligen är - en ALIEN! 

Strax efter den börjat sända på Nickelodeon blev den kultförklarad, men det tog inte långt tid förrän Nickelodeon bannade den pga allt för vuxna humorn. Känns som om jag kan go on and go på hur bra och fabulös Invader Zim är, så jag uppmanar istället folk att kolla in den med egna ögon!


Dib:
Sorry...I'm late...Horrible nightmare visions...

Ms. Bitters: It's called life, Dib. Sit down.


Dexters Labratorium

image49
Fortsättning på drama toppen är på väg. Har varit riktig seg på senaste tiden av någon anledning. Tror det kanske berott på att jag slutar gymnasiet om en vecka. Lite sista minuten panik inför framtiden, men just nu känns det rätt lugnt. 

Laddade ner hela första och säsongen av Dexter för två veckor sedan. En vecka senare och jag hade slukat båda säsongerna! Ju mer man följer Dexters dubbelliv som seriemördare och kriminaltekniker, desto mer blir man som honom. När Dexter skrattar inombords, skrattar jag i verkligheten. Resultatet kan bli något oroväckande ibland...
 Väntar spänt inför säsong 3...

Doktorn gör hembesök igen

image40

Yes, Doctor Who är tillbaka med säsong 4 och den här gången är det Catherine Tate som följer med David Tennants resande i dåtiden, nutiden och framtiden. Många (framför allt i Storbritannien) har varit väldigt kritiska mot detta då Catherine Tate är komiker och inte egentligen riktig "skådespelerska". Se hennes sketcher på youtube för mer info. ("You think I'm bothered?!" är en av hennes kända återkommande repliker)

Jag tycker däremot att hon passar som handsken i DW. Hon är liksom hon, och kommer med små roliga, och väldiga brittiska remarks lite här och där under seriens gång utan att vara för mycket.
I övrigt har jag blivit riktigt överraskad om hur bra säsong 4 var med tanke på att 3:an inte var något att skryta om. Keep up the good work. Älskar popart-alien bilden btw ;) Var tvungen att ta med den.



Black Books - No Wigwams!

image24
Black Books.
Finns det något bättre som klingar på tungan eller? Jo, förmodligen, men du kommer inte hitta en bättre komediserie från 2000-talet än den här, det lovar jag dig.

Black Books är en brittisk komediserie från 2001 och handlar om Bernard Black, en irländsk bokhandelsägare vars smaklökar försvunnit helt då han 20 timmar om dygnet dricker eller har en cigarett i munnen. Resten av tiden skäller han på sin assistent Manny som är den mera feminina parten.
Dylan Moran som spelar Bernard gör ett av de bästa komiska framträdanden jag sett på länge, och kan även ses i zombiekomedin "Shaun of the Dead" eller passande nog som en boktjuv i "Notting Hill". Även Tamsin Greig, som spelar Fran i serien, kan också ses i Green Wing som just nu går på Kanal 5.

Jag kommer ihåg hur mycket Felicia (alltid först när det gäller det mesta) tjatade på mig att jag skulle se den; jag mumlade fram ett "ja" medan jag höll på med något helt annat, och drog så mycket ut på tiden som det bara gick. Men, Felicia visade ett klipp (nedan) när Bernard gör allt för att slippa deklarera och jag föll pladask. Om du gillar Monty Python, Blackadder eller The Office kommer du älska Black Books.


You can run, but you cannot Hyde

image24


Det är dags för en ny tv-serie vid namn Jekyll, vars pilotavsnitt sändes bara här i lördags. Som namnet så odiskret förmedlar rör det om litteraturklassikern Dr Jekyll and Mr Hyde (Lyckas förmodligen aldrig springa från den; se tidigare John Malkovich inslag) och berättar om doktorn som känner sig lite klyven.

Har bara sett ett avsnitt så jag kan inte riktigt döma hela serien pga av det avsnittet, men det ska sannerligen bli intressant hur bra Steven Moffat (manusskrivaren) lyckas skriva fortsättningen. Det jag tycker är intressant med många brittiska produktioner är att manusförfattarna får så mkt mer cred än många andra, eftersom det är dem som gör att skådisarna i sin tur kan göra ett bättre jobb. "Jekyll"-fenomet är något som skulle passa bra som miniserie kanske, men tv-serie låter hemskt utdraget och kan lätt bli innehållsfattigt. Det finns ju en anledning till att boken är ynka 58 sidor lång.

Robin Hood VS Torchwood


Robin Hood VS Torchwood

Vad har dessa sprillans nya serier gemensamt? Jo, för det första är båda BBC produktioner.... och för det andra har båda precis avslutat sina första säsonger någonsin.

Robin Hood är ju gammal hederlig berättelse, och berättas här nu om i form av en tv-serie. Och vilka kan inte bättre om sina egna myter än britterna? Det är inte endast "ohdeladi-ohdeladi- hoppsan vilken dag"i den här serien, utan det kan se riktigt mörkt för våran stackars Robin Hood (med en aning irländska brytning). Robin v Marion i smyg, men som för tillfället uppvaktas utav Sir Guy of Gisbourne, stadens sheriff. En liten evil filur med ett snyggt käkparti. Samtidigt är det ju krig i 'det heliga landet', och massa intriger inträffar....

Torchwood däremot, är en sorts spinnoff på Dr Who, men håller sig ganska långt ifrån Dr Who, så det är inte särskilt svårt att hänga med. Torchwood är en blandning av X-files, Buffy, och tyyyyp.....vilken vanlig komiskt kärleksserie som helst. Dock har den någonting jag aldrig sett i en tv-serie, öh tja.. låt oss säga att den är otroligt sexuellt orienterad åt alla möjliga håll. Dessutom har jag nog aldrig blivit så äcklad av att se ett nyligen uppkäkat lik i mitt liv... (endast köttrester fanns kvar på det sargade skelettet - kannibalism). Och jag har sett mycket lik under min tid måste jag säga...

När man tänker efter så är båda serierna egentligen inte särskilt bra. I Robin Hood händer det inte så mycket storyvis, utan det går bara på. Medan i Torchwood händer det ganska så mycket, men mycket av det kan vara en smula överdrivet. Visst är det kul att se att man exprimenterar med andra sexuella läggningar, men man får inte ta och överdriva. Det blir som om den går från Sci-Fi serie, till L-word/G-word. Okay, to get to the point.. Men eftersom jag aldrig riktigt var en sucker för oldschool klichéer, så tror jag Robin Hood ryker, och Torchwood tar en knappt första plats.

Dr Who - Mer spejsad än vad man tror

Dr Who

Jag vet vad ni tänker. Vad är det nu för töntig tv-serie hon börjat titta på? Svaret är enkelt: Den extremt brittiska kultserien Dr Who. Visst, Sex and the City, Scrubs, Black Books, Frasier, och Simpsons är mindre...hmm... actionfyllda, och säsongerna är betydligt längre vilket gör det lättare att breda ut dramatiken och humors underbara sötma. Men ack, varför ska denna serie komma inklampande med smutsiga galoscher, sätta sig ner i en fotölj och fråga efter en kopp Earl Grey? Jag kommer inte riktigt ihåg sekunden jag fick en blackout och bestämde mig för att (lagligt inhandla dvd-boxarna från ebay, ehum..) se serien. Kanske var det för att jag tycker om brittisk humor och hade hört att humorn var skön? Kanske var det för att jag drömmer om att resa i rymden, framför allt att stå på månen, titta ner mot jorden och kanske känna mig liiiite överlägsen ;) Eller! Kanske var det för att jag helt enkelt inte hade något bättre att göra? Vilken faktor det än berodde på, är det värt att se. I början var jag dock lite skeptisk, eftersom jag till största delen föraktar Star Trek (+någonting Galatica) och ville inte att den skulle vara som dem. Lyckligtvis hade jag turen på min sida.

Sååå.... vad handlar denna serie om då? Kortfattat och precist handlar den om en snubbe som kallar sig "doktorn". Han ha tidsmaskin/rymdskepp. Han resa bak eller fram i tid. Han bekämpa monster m.m. Han hitta assistent -->han förmodligen ha förhållande med henne, and on and on it goes. För er strutsar som inte har någon koll på Guiness världsrekord, haver Dr Who nämligen rekordet för världens längsta pågående tv-serie. Sedan 60-talet har den sänt över 28 säsonger, och de har sammanlagt bytt doktor 10 gånger. Den nuvarande doktorn heter David Tennant, och är definitivt den som ser mest bra ut hittills...
Tidigare har det varit från gamla gaggiga gubbar, till blonda oddballs, och sedan en rad krulltottar. Dock har jag inte sett de övriga 26 säsongerna och det kommer jag förmodligen inte heller göra (Tror att Dr Who kan bli lite tjatigt i längden). Snart kommer förmodligen jag tröttna och återgå till annat, så jag tar chansen nu och skriver medan den fortfarande är underhållande.