Hasta la vista



Nu säger jag hejdå till blogg.se. Förhoppningsvis för alltid. Om inget strular sig på "andra sidan".

Cheerio! Nya sidan här....

Bye bye old blog...Starting a new one at Wordpress. See you there :-)

わたしのあたらしいブロッグはここだよ〜

мой новый блог здесь!

Alien monster no. 9



via flickr (kommer inte ihåg var)

Jag är riktigt dåligt på att blogga ibland. Men känner att man hellre skriver när man verkligen känner att man har något roligt och kanske meningslöst att skriva om än att bli som en sån där jobbig blogg.se-featured-bloggare som skriver ett 3 rader IQ-befriat långt inlägg och sedan ställer en fråga till resten av bloggvärlden som besvaras av 100 Edward Cullen-kåta fashionistor (som endast kommenterar för att kunna länka till sin egna IQ-befriade Hej-jag-är-Jessica-15-år-här-är-mitt-liv blogg).... Zzzaap!! Nej, nu ska vi inte gå dit igen. Man blir bara bitter.

Läste ut min Burton biografi idag och hela diskussionen med Ed Wood och B-film genren fick mig att fundera lite på vad som egentligen är bra film eller television. Har ibland kommit i diskussion med människor som oftat börja rata en film eller serie bara pga att den haft en liten budget att gå på (vilket också syns). "Näe, den är så B, pallade inte se!"... säger de och börjar snacka om något "bättre" från förra året. Blockbusters som har megafet budget, Johnny Depp, och minst två sexskämt. Kan inte faila eller hur? Inte på pappret nej, för vi vet alla att filmen kommer dra in så snuskigt mycket pengar att tom den minsta birollen får tillräcklig med fet lön för att kunna pimpa upp huset sitt och bli featured på MTV Cribs. Where is the love? Det Ed Wood och många B-filmer har är charm. Något så litet och ömtåligt som charm. Har skaparna kärlek för det de håller på med märks det ganska så fort, och man lär sig att se undan den gummiga latexfasaden. Mycket i mediaindustrin handlar om pengagirighet och vare sig en produkt kommer att sälja bra eller inte. Något som jag kan störa mig på då och då. Om man har någonting man verkligen tycker om, skit i vad gubbarna ovan säger. Var som Ed Wood, gör exakt vad du vill trots att folk kanske kommer tycka att de du skapat är skit. För att sympatisera med folk som inte alls klarar av att se lite B-filmer kan jag dock förstå. Om man ser två valpar på ett hundstall; en med sideslen päls och kastanjbruna ögon, den andra ser lite kelögd och uppäten ut, väljer nog de flesta människor hund nr 1. Vem som sitter kvar i hjärtat i eftertexterna går ej att veta i förhand. Kliché ja(!): Går inte att döma, so don't do it.

Nästa bok föll bokstavligen ner i händerna på mig när jag letade efter en Stephen Hawking (Nej, jag tänker inte börja plugga relativitetsteorier) bok på stadsbiblioteket. The Science of Harry Potter. Filmen eldade nytt liv i den gamla HP kärleken man hade en gång i tiden...

Sarumon (Lax-humor...)

 

Ja... här var det dött. Orkar inte med ledigheten mycket längre till... Jobb, skola...vad som helst, kom! Får lust att spela något zombie-dödar spel, så frusterad är jag. Snudd på att man inte har tålamodet att sitta och läsa en bok eller se en film längre. Känner mig som en addict av någon sort. Sitter och viftar på foten och knäcker fingrarna i väntan på att någonting gott ska komma. Vad det är vet jag inte... Så länge får man väl äta lite laxpaj och öppna Green Wing-boxen som inköptes i Chinatown. Ah... kill me.

Candy & Cookies



Det första man får lägga vantarna på när man kommer hem från en 10 timmar lång resa hem från Kina är ett post-avi som säger att det finns ett godispaket från
Asuka i Tokyo och att den ligger och väntar på mig vid Hemköp.

 Inuti fanns ungefär allt godis och snacks som jag har sett 100 gånger i Tokyo men aldrig vågat köpa. Allt från pucchiyo, geleboll, inlagda plommon (älskar!), minikex, och mirukukarameru... Älskar munskyddet. Nästan som om man kan gå runt och slicka trottoarerna eller be folk på stan att hosta på en så man blir sjuk och får en anledning att använda skyddet.

Pie-hole









Och nu.... vad vi alla har väntat på - matporr. Tänkte att man lika gärna kunde göra ett helt inlägg för lite av maten vi ätit under veckan istället för att lägga upp bilderna helt random. Korean BBQ (Är utan tvekan en av världens bästa uppfinningar. Vem behöver glödlampor och fonografer när man kan äta grillat marinerat kött, kimchi, och daikon ihoprullat i salladsblad?)...Ångkokt ris och fisk, Coldstone glass, och sist men inte minst Blueberry Cheesecake som faktiskt inköptes på ett Charlie Brown Café.... Skäggpappor har man också ätit flitigt men de är ju så små och har ät-mig-nu ansikten så jag har tyvärr ingen porrbilder på dem. De japanska ser i alla fall ut
såhär...

Screw healthy. Äta nyttigt kan man göra hemma i Sverige med resten av befolkningen...

Finn 1 fel



Jahapp. Då vart Facebook också blockerat. Kul. Förmodligen pga av händelserna i Xinjiang. Såg The Last Emperor med C igår. Den sätter verkligen perspektiv på saker den filmen. I alla fall på mig som typ aldrig brukar läsa så mycket om Kina eller kinesisk historia. Peter O'Toole var som vanligt grym. Sjukt att gubben fortfarande inte fått en Oscar.

Det lilla man fick se av YMO:aren och filmkompositören Ryuichi Sakamoto var kul det med. Satt ivrigt och väntade på när han skulle dyka fram. 2,5 timme senare... "Hörru där har du ju din japan.."

Starbucking







Sitter på Starbucks med en sockersöt green tea latte och betraktar alla kineser runt omkring... Killen i kassan: "You want your latte ice or cold?"

Imorgon flyttar jag och C till ett hotell i Beijings mitt och vinkar tårfyllt adjö till de små kackerlacksliven som ligger och gömmer i väggarna i lägenheten. Jag vill inte ens veta hur mycket pengar jag har kvar när jag kommer hem till Sverige. Lär inte vara 4-siffrigt längre... Kan inte studera.nu säga om jag har kommit in på SU eller inte, så man kan börja söka heltidsjobb. Hatar att inte veta. London/Somerset/Liverpool och Irland-resan i aug/september lockar...! :) Vill börja planera nu...

Fick reda för några dagar sedan att jag kommer få chansen att göra provet till japanska ambassadens stipendium. Lyckan spred sig som svininfluensan i kroppen och jag ville faktiskt plugga inför det precis i det ögonblicket. Enda problemet är mattedelen. Kul att man aldrig ens pluggat sin eller cos på gymnasiet. Hur ska de förvänta sig att man kan sånt om man inte är en naturare? Det står ju inte precis på skolplanen...tja, i Japan kanske. Jaja... det får bli mycket självpluggande på Stadsbiblioteket när jag kommer hem. Har drygt en månad på mig att trycka in alla matematiska formler... Kanske är det tom värt att hyra en Sheldon som sitter och himlar med ögonen åt de lättaste talen man går igenom och kanske lär ut en löjlig mattevisa som det slutar med att man kommer att nynna tyst för sig själv under provet?

Usch, får lite Tokyo-relaps av att vara här...

Chinatown







Då har det gått två dygn här i fuktiga och 40-gradiga Beijing. En update is in order. Av alla nationaliter man sitter bredvid på planet hamnade man förstås med en svensk. En svensk som inte tycktes vilja vara svensk över huvudtaget då han ville undvika så mycket svensk konversation som möjligt. Visst, jag är inte precis heller den som börjar dra ens livshistorier för medpassagerare, men man kan väl i allafall ha hövlighet nog att svara ordentligt när man frågar någon efter penna eller dagstidning. Vill du så gärna blenda in med kineserna kan du väl börja färga håret svart, mr blondie.

Efter en hjärnscanning (Nej, det är ingen svininfluensakoll, de manipulerar alla inkommande turister/kineser och gör dem till kommunistzombies!) och en hel massa kontroller senare träffade jag C och vi hoppade in i en taxi till hennes lägenhet. Jetlaggad och hungrig som man var beställde vi McDonalds via telefon och vipps knappt 10 min senare knackar en delivery boy iförd donken-kläder på dörren och ger matpåsen i hand. Lat? Nej.... smart.

Det tog ett par timmar av njurlidande innan jag vågade gå på toaletten som är ockuperad av kackerlackor. Nu ser jag dem bara som väldigt stora myror. How is that for progress? Än så länge har vi mest shoppat och spelat Ghost Squad i arkadhallar. Har spenderat nästan alla mina pengar på TV-boxar och filmer....Inte särskilt smart då har återstående 11 dagar kvar här Beijing. If I were a rich man, yabbidibbidibbidibbidum..

Något irriterande är det att YouTube och Wordpress är blockerat och inte kan nås när man är så sjukt beroende av dem. Men men! Sånt man får leva med.

Slogan or order?



Imorgon bär det av till Beijing! Riiiiktigt overklig känsla. Känns nästan normalt, som om de vore något man gör varje dag.

2 veckor of C goodness.

Bork! Bork! Bork!



Finito. Äntligen är alla mina betyg- och ansökningspapper till japanska ambassadens tre-åriga stipendium redo och färdigformulerande. "Varför"-frågor är alltid det jobbigaste att skriva... har drömt om frågorna i flera veckor nu utan att egentligen lyfta pennan. Jag har sökt culinarisk utbildning som förstahands alternativ, och film som andra (vet inte riktigt om jag har tillräckligt självförtroende för det sistanämnda, men betald utbildning i Japan säger man inte nej till). Mål? Att bli nya hurdigurdande Swedish Chef i Tokyo kanske? Chansen är väldigt liten att man får stipendiumet, men det skadar ju inte att söka eller hur?

Jaduu... framtiden. Det är synd om människor som inte har intressen över huvudtaget och därför inte vet vad de vill göra. Jag har för många intressen och vet verkligen inte vad jag vill göra. Astronaut, professor i historia, journalist, psykolog, högstadielärare, arkeolog, polis, skådespelare... mycket har man velat bli (många av dem skulle jag fortfarande inte tacka nej till om karriärstigen kom och slappade till en i ansiktet).

Kan man inte bara plugga det man vill just nu för man tycker det är kul? Måste man vara "smart" och söka in till juristlinjen direkt efter studenten bara för att de följer alla andras mallar? Om jag vill läsa kriminologi, 00-talets vampirism eller postkoloniala perspektiv på audiovisuella media så gör jag banne mig det. Hellre det än att slänga in sig på ett program som man egentligen inte känner passionerat för och sedan hoppar av.


Midsommarnattens Leende







Midsommar i en ask. Brukar inte vara så svensk traditionell av mig och fira midsommar men så blev jag bjuden av Toda och då kan man inte vara en partypooper och säga nej. Corn vid grillen med Dirty Harry-minen slår det mesta.

Har blivit så extremt lat av mig de senaste dagarna känner jag. Det är knappt att jag orkar sitta och bilda ord här just i denna stund. Skolsaknad? Kanske... Jag är dålig på att ta mig samman och vara produktiv när jag inte har en anledning för det. Trots att jag vill. Ja, det är konstigt...

Barn-barn


Words can't describe how much I love this man! If I could marry you and have bitter coaster-eating irish offsprings I would!

Jag är i ett engelskt mood. Känner inte för att skriva på svenska men here it goes. Har inte skrattat så mycket på länge, hade bokstavligen tårar av glädje som rann ner för kinderna. Återkommer kanske imorrn med någoting om hur det var. Just nu är allt borta. Kommer knappt ihåg vad han sa, var så inne i det... Johan Rheborgs intro var inte ens i närheten av Bernard. Hans material bestod mest av kiss, bajs och röv-skämt, vilket jag alltid haft lite svårt för, även om det stundvis kunde vara lite kul.

Flashes of words..."Where is my cake?" "Stop clapping! It's not good for my ego" "Now that was a very mature joke. I didn't even mention penis" "...

Chinatown



//flickr
It's official, Beijing (och Ms C) here I come!

Använder skatteåterbäringen och drar härifrån. Den heliga treenigheten blir sluten, Japan> Korea> Kina. Nu återstår bara allt preparerande innan. Fixa visum, vaccinera sig mot kineserna och köpa e-biljetten. Easy peasy. :-)

Trötter



Har varit lite seg jag de senaste dagarna. Därav snål med uppdateringar. Nu blir det blåbärspannkakor, West Side Story och sen en liten joggning i skogen för att rensa huvudet mitt. Imorrn är det en ny dag och en ny chans att försöka hitta på något kreativt och göra istället för att sitta hemma och tröstäta.

Djurens Gård






Igår var nog ett typiskt exempel på svensk vårväder. Ena sekunden vart det soligt och no worries, sedan helt plötsligt kommer molnen och regnar över en. Hur som helst blev det en väldigt sen frukost på vegetariska Hermitage (inte för att jag är vegetarian men jag älskar vegetariskt) i Gamla Stan och därefter lekte Åsa och jag turister och paparazzade i Gamla Stan och Djurgården... :-) Det slog mig då jag tittade igenom fotona att Åsa har lite Liv Tyler/Arwen ögon. Damn you, beautiful girl!

Sökt en massa jobb. Nu banne mig får någon svara! Det är verkligen de mest irriterande av allt, när man inte ens får ett nej-svar, utan de bara ignorerar en.

TP









Trevlig måndag med Toda, rabarber- och hallonpaj och Disney TP. 

π




Har gått runt och tänkt på 90-talet idag. Gillade 90-talet... TV och film var otroligt B och folk brydde sig inte riktigt om mode som idag. TItta i en skolkatalog från 95 och en från 05 ser det djäävligt annorlunda ut. Idag innebär förmodligen Mickey Mouse-tröjor socialt självmord i högstadiet. Hade chillkväll med Hermine i söndags och vi degade framför Filip och Fredrik som hade en glad Zac Braff i studion. Under reklamen kommer en reklam om Lambi toalettpapper och i slutet av reklamen viskar kvinnorösten "Mjukt, och trendigt". Mjukt... och trendigt? Sorry, men jag ser inget trendigt med toalettpapper. Vad har hänt med Sverige de senaste åren? Mode, självsvält och trend kontrollerar våra liv. De säger individualism men sedan ser man att alla ser exakt likadana ut... inklusive deras mode/här-är-mitt-liv-bloggar.

Var vad jag? Ja juste, 90-talet... Tittade på Relic Hunter lite granna häromdagen och lade märkte till hur otroligt dåligt gjort allt var (Något som man inte tänkte på då). Man kan nästan skymta kamerorna i kanterna av skärmen. Det roliga är att man verkligen inte bryr sig. Det är innehållet som man väljer att prioritera, inte det tekniska. Det fanns en viss charm hos många av 90-talets serier, humorn var oskyldig men klockren (Ta bara Buffy som ett exempel), och den gryniga, ljusa videokvalitén gjorde det nästan bara bättre...
I miss the good old days.

Köpte LP-skivor fast jag inte har en skivspelare, och gjorde en italiensk paj med soltorkade tomater och oliver. ^-*

Cheap



Hittade en gammal godisask min storasyster gjorde i 9:an. Älskar konceptet :-)

Beam me up, Scotty





Det måste vara någon där uppe som inte gillar mig. Det är när man är pank och halvt arbetslös som alla filmerna man vill se på bio har premiär. Simon Pegg i Star Trek (och freakiga Sylar från Heroes), stopmotion-film med skaparna från Nightmare Before Christmas kallad Coraline och sist men inte minst min nuvarande nattduksbordsläsning, Änglar och Demoner. Den sistnämnda vet jag egentligen inte varför jag läser. Kanske för att få ett avslut på det hela... Nåja, Ewan McGregor som camerlengo (personlig assistent till Påven) är alltid något som kan vara kul att se...

Idag ska det banne mig bli biokväll med Star Trek!

Blank

Jag har aldrig varit en sådan person som pratar om "känslor". Gråter gör jag nästan aldrig framför människor heller. Jag är väl en sån där typ som trycker in allt, ler, försöker fixa allting själv och sedan exploderar en dag när mellanstadiebarnen kommer och försöker sälja majblommor. Anledningen till att jag sitter och skriver detta nu är att jag tror att jag kommer bli galen om jag inte får det ur systemet på något sätt... Om jag tar bort detta senare vet jag inte.

Döden är underlig. Den är plötslig...Overklig. Man vet inte hur man ska reagera. Man känner sig ond och inhuman som inte reagerar som man kanske borde göra. Kanske är det så att vissa bearbetar processen snabbare än andra. De där 5 stadierna folk går igenom vid chockbesked kanske har olika bäst-före datum... Jag avundas nästan de som kan speeda igenom stadierna på en gång. De som ligger bunkrade hemma och gråter dygnet runt. Vad innebär det? Att de har accepterat situationen? Min uppväxt har varit långt ifrån average svenn-familjelivet som många av mina vänner har. Visst, alla familjer har sina svarta hemligheter, ingen är perfekt. Men så länge de är tillsammans och försöker deala med problemen spelar det ingen roll. Jag tror inte det finns många som har behövt börja ta hand om sig själv och gå till skolan själva f.r.o.m 6-års. 

Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. Det läskiga är att man sitter och tänker på hur man borde reagera. Som om det finns en viss manual man borde agera efter för att verka normal. Nästan som om man vill visa världen: Jag är inte en sociopat, jag lovar. Så länge jag jobbar och håller mig själv sysselsatt, tänker jag inte på det. Så fort jag slutar göra det jag gör, återgår man till zombie-mode och Big Fish-minnerna kommer flygande tillbaka. Likaså stenen i magen och smärtan i hjärtat. Det jobbigaste är att meddela alla andra om nyheten. Att säga det med sina egna läppar. Det känns som ett skämt varje gång jag säger det.

Önskar det var ett skämt. Väntar fortfarande på trummorna.

Tidigare inlägg