Du tittar nu på en lycklig ägare av en Nikon D60! Jag har aldrig ägt en kamera i mitt liv så jag tyckte att var dags. Alltid har jag fått följa med utvecklingen lite långsammare än alla andra. När jag gick i mellanstadiet fick jag en freestyle. Älskade verkligen min lilla svarta freestyle över allt på jorden. Jag spelade in musik från radio på kassettband och förde det med mig vart jag än gick. De coola kidsen hade däremot CD-Spelare (Wooow, tänkte jag, skiiiiiivoor). När jag började högstadiet fick jag en CD-spelare (Äntligen, tänkte jag!). De coola kidsen hade Ipod. Under sista året på gymnasiet önskade jag mig en Ipod mest av allt på jorden. Jultomten visade sig vara givmild. Snäppet bättre finns inte längre. Jag känner att jag äntligen har kommit ikapp decenniet!

Återigen har jag hamnat i en sorts 80-tals loop då jag bara lyssnar på 80-tals musik och tittar på gamla Bratpack-filmer. Den här gången grävde jag upp musik till ett gammalt barnprogram som jag och min storasyrra knarkat under uppväxten, nämligen, Jem and the Holograms. Folk i min ålder brukar inte ha sett Jem and the Holograms (Kanske beror på att de inte har en 80-tals nörd till syrra som influerat en) så om man skulle dra en liknelse mellan JATH och någon annan barnserie skulle man förmodligen Barbie and the Rockers komma närmast  (Aldrig sett själv, men ska tydligen vara liknande typ av serie). Om man vill se hur musiken, snacket och modet hölls på 80-talet är JATH ett riktigt fönster in i en tidsålder.... .

Favvoscen:
Tjej: (Vill komma in i en klubb, står längst fram i kön): "Jag känner The Misfits, släpp in mig."
Vakten: "Tss, jaa visst och jag är Duran Duran."

Theme-song, "Truely Outrageous", svår att inte få på huvudet

Det är någonting jag riktigt har stört mig på senaste tiden. Eller nej, egentligen inte senaste tiden, utan snarare under flera år men då jag gick längs plattformen i tunnelbanan på vägen hem från jobbet idag slog det mig hur insatta människor är på saker idag - materialistiska saker. Alla dessa modebloggar tex, som förresten ser likadana ut (En väldigt photoshoppad header med bloggerskan som prutar med läpparna eller posar). De får cred och pengar för att skriva om deras hemska rika liv och vilka nya kläder de har på sig idag. Jag har alltid varit lite intresserad av mode själv, men snarare som inspirationskälla. Kläder sägs ju säga något om mig, men det säger inte precis vem jag är. Idag står folk och köar för att få köpa sin kära sprillans nya iPhone för några tusenlappar. När min mamma var liten stod man och köade varje dag bara för att få mat. Visst, vi är i en tid då folk äntligen börjar tänka på miljön (säger man) men konsumerar vi fortfarande inte i till en äcklig överdrift?

Materialistisk lycka har jag aldrig egentligen förstått. Jo vars, jag tycker om min dator, det gör jag, men det är inte precis som om jag brister ihop om den dör.. Tro det eller ej, man kan klara sig utan saker! Det enda som jag riktigt blivit glad av då jag fått julklapp eller födelsedagspresent är saker polare gör själv eller verkligen har klurat över. Något som jag aldrig ens kunde ha tänkt på själv. Då är det en bra tanke, guldvärd. Borde finnas en sorts anti-pryl dag då alla människor bara slutar göra allt det håller på med och bara uppmärksamma sina människor omkring sig. Tänk på det man verkligen behöver, kärlek från vänner och kära runt om, inte en talande Furbee.

Näe, jag kan inte riktigt uttrycka bra idag känner jag. Ungefär så här skall det gå...

När man jobbar kontor lär man ganska så fort vilka pratkvarnar man ska undvika, vilka man inte vill bli påtagen surfandes på internet och vilka som fifflar med lönerna. Här följer en lista på några inte så olikt The Office människor som jobbar på mitt jobb:

Eftersom jag inte kommer stanna så länge har jag inte riktigt brytt om att plugga mig in deras namn så jag hittar på nya.

Lisa - 28/32 års åldern, rätt så söt och trevlig. Ler som om hade lagt på något äckligt på tänderna som gör att hon nu inte kan stänga munnen. Hon pratar med mig (och alla 50+ för den saken) som om jag vore 3 och precis gjort blöjan.

Angelica - Håller på med lönerna. Hon har en liten svart boll till hund och kommer alltid lite när hon vill men skriver (Enligt min mamma)  självklart in att hon kommit 1 timme tidigare. Eftersom hon fixar lönerna vill man inte hamna i hennes Most Wanted lista. Hon gillar att ha koll på vad folk gör och rättar gärna dem trots att hon är så motsägelsefull som hon är. Tror inte att hon tycker om mig. När jag jobbade här i somras kom hon in i mitt lilla bås ett antal gånger och kollade om det gick "bra" med arbetet (Eller snarare om jag ens jobbade).

Arne - Vaktmästare. Om Scrubs har lärt oss någonting så är det att alla vaktmästare är irritationsobjekt. Arne är min. Arne är en mästare på att statera det uppenbara.

Arne:"Man stänger av med "Av"-knappen"
Jag (i mitt huvud):  ".... Oj, om du inte hade sagt det där hade jag kanske tryck på På-knappen och då kanske vi aldrig hade fått gå hem!"
Jag (till Arne): "Inga problem! (tummen upp)"

Agneta - Smörerska. Är en av chefens högra händer (andra är lilla runda Gretchen) och vill klättra i karriärstegen. Hon är lite mer av en business kvinna än de övriga som mest jobbar för lojaliteten. Går efter chefen som om han vore en blomma och hon bi.

Terese - Receptionisten. Det är egentligen inget fel på människan. Hon är inte värre än människorna ovan, det är bara lite awkward att hon ögnar en varje gång man måste gå förbi receptionen (Som centrerar kontoret) och man vet riktigt om man ska titta ner i golvet för att undvika hennes ögonkontakt eller säga "Hej" som ett fån varje gång man passerar. Brukar bli att jag hälsa ca 2 gånger per dag och tittar på något annat resten av gångerna.

Det finns klart hyfsade människor också, inte bara freaks. Min arbetsgivare är en av dem. På ett sätt har jag blivit så van att jobba på kontorliknande jobb att jag delar mig i två bitar. En del av mig skrattar lite artigt åt tråkiga skämt och kommer med hurtiga kommenterar, den andra delen genomskådar personen framför mig, tänker ut vad han gör när han kommer hem och hur hans barn ser ut. Jag vet inte riktigt om det är positivt eller negativt. Jag tycker om när man kan vara ärlig med människor, vilket jag är så mycket som är humant möjligt, speciellt när andra människor uttrycker åsikter. Är detta en sorts nutida Darwin-teori man måste följa för att överleva i dagens samhälle? Artighet är ju viktigt, men hur skiljer det oss från att bli som Agneta? Agneta har, precis som oss, ett högre mål och vill helst gärna nå det där målet, även om det innebär att säga "hejdå" till sig själv momentärt och "hej" till målet. Kanske är det så att man måste balansera det "smöriga/artiga" med sig själv för att få det + - ?