1. The Devil

Devil korea

Jag undrar hur Dante reagerar varje gång TV eller film bestämmer att använda utdrag ur hans berömda La Divina Comedia som en sorts reflektion av varje psykopat. Vem kommer inte ihåg då Kevin Spacey lämnar efter sig litterära brödsmulor om de 7 synderna i filmen Se7en? Även min kära grabb Dexter skickade in en rad olika texter till sin egen polisstation för att förvirra alla agenter samtidigt som han gör narr av hela "Vi smarta psykopater som läser klassiska verk" konceptet som ofta dyker upp i film. Dexter är bättre än så. Smartare.

Även på andra sidan jorden kan man se hur antingen Dante själv, eller amerikansk TV/film haft sitt inflytade. I den koreanska tv-serien The Devil från 2007 får en kriminalare ett expresspaket innehållande ett tarotkort. Ett tarotkort som senare också upphittas på en brottsplats. En seriemördare har visat sig. Seriemördaren, som på fridtiden är en hårt arbetande advokat (Smeknamn "Ängeln" pga att han tar sig an fall utan att ta betalt), är inte den som personligen håller i den blodiga kniven utan står snarare i skuggorna och håller trådarna. Han tar vanliga människor och manipulerar dem till att döda någon de känner agg emot. Självklart kan inte någon av morden kopplas tillbaka till honom. Allt är planerat uti minsta detalj som Sickan stolt skulle säga. Alla människor han tar kontakt med förvandlas till spelpjäser i hans personliga vendetta-spel.

2008 gjorde Japan en remake av The Devil (Eller Maou som den kallas i Japan). Huvudrollerna spelas av pojkidolerna (Man är väl inte så mycket pojke när man är runt 27) Satoshi Ohno och Ikuta Toma. Deras skådespeleri är ungefär lika bra som Olsen-tvillingarnas. I alla fall Ikuma Toma's, som springer runt som en skållad bäver och skriker lungan av sig för att visa publiken att han är förvirrad och arg. Den största skillnaden mellan den japanska och den koreanska måste nog vara hur man valt att lägga fram seriemördaren. I den koreanska har man separerat advokaten och seriemördaren som två individer. Man ser tex aldrig advokaten göra någonting som gör att man blir misstänktsam. Om jag inte hade vetat vem mördaren var innan skulle jag kanske inte fatta den förrän senare i serien. I den japanska är advokaten lika med mördaren. Period. Vi ser hur han står i sitt röda och mörkbelagda fotorum och ser sådär extra ond och krispig ut. Han tittar på hans nästa offer och ser eftertänksam ut.

Lite synd att de gjort så i den japanska, då det nästan är roligare att själv sitta och leka detektiv och försöka "naila" honom till något mord. En fördel med den japanska är att allt som händer i 20 ep i den koreanska händer i ca 10 ep i den japanska. Snabbt är det. Man hinner aldrig komma till den gränsen att man blir uttråkad eftersom man bjussas på mycket pussel och action. Något som den koreanska tyvärr kan göra då och då, trots det faktum att den bättre gjord, har bättre OST och skådespelare. Personligen väljer jag den koreanska versionen anyday.

2. Beethoven Virus



Antal avsnitt: 16
Finns? Veoh.com eller D-addicts

Nu var det verkligen ett tag sedan jag skrev något om den där tv-kulturen på andra sidan jordklotet. Tror senaste antingen var om The Devil ("Djävlar" vad den var bra nu när jag tänker i efterhand.) eller Iljimae. Brukar inte titta lika ofta som jag gjorde en gång i tiden. Tror det kommer i humörsperioder. Om man känner sig lite kärlekskrank eller har lust att se på något "lätt" är japanska eller koreanska tv-serier helt perfa att slå på. De bidrar (oftast) dock inte särskilt mycket konstnärsmässigt.

Senaste serien jag har följt är koreanska Beethoven Virus, en sorts allvarlig version av
Nodame Cantabile. Den handlar om en inkompetent orkester som får en Mr. Grumpy till dirigent. Dirigenten, Kang Mae, som är en världskänd dirigent, lyckas dock aldrig hålla sig till en orkester i mer än 6 månader. Antingen är det han som sticker, eller så är det medlemmarna som inte står ut med honom längre och går. Kang Mae, väldigt bra spelad av Kim Myung Min, är en riktigt Scrooge och förolämpar och trampar på andra som en del av hans vardagliga rutin. I orkestern finns även Du Ru Mi, en soon-to-be döv violinist som senare utvecklar en kärlek för Mr. Scrooge, och Gung-Woo, en f.d trafikpolis som visar sig vara ett musikaliskt geni. Nu måste orkestern och Kang Mae arbeta tillsammans för att kunna ge ett framträdande de blivit tilldelade av stadens borgmästaren. Om det finns något som varken orkestern eller Kang Mae är vana vid är det att arbeta i team-work...

Det största plusset med Beethoven Virus är nog casten. Även de mindre rollerna är meningsfulla på sitt sätt och skapar seriens helhet. Många serier brukar begränsa handlingen kring 3-4 personer,och jag kan ibland tycka att sådant blir så tråkigt att titta på i längden (Om det inte är så att karaktärerna har något sorts fascinerande psykiskt djup, men det händer inte så ofta), så jag säger bara: "the more the merrier". Kim Myung Min som spelar den allsmäktige dirigenten är en stor anledning till att man försätter titta på serien då han är väldigt framfusig och ärlig, något som känns vara ovanlig i asiatiska serier. Folk går hellre runt i cirklar, håller allting inne och vågar inte ens peta på någon annan varelse utan att känna sig illa till mods och generad.

En annan karaktär som gör allt mer underhållande är Gung-Woo, aka mini-Mozart, som blir Kang Mae's elev. Relationen mellan de båda kan nästan jämföras med Antonio Salieri och Wolfgang A. Mozart i Milos Formans Amadeus (En av mina favorit-filmer). Man känner arrogansen och rivaliteten mellan dem, samtidigt som de båda hyser enorm respekt för varandra och tar inspiration från varandra idéer. För mig är det roliga med Beethoven Virus inte den s.k kärlekstriangeln mellan Du Ru Mi, Kang Mae och Gung-Woo utan snarare själva processen karaktärerna går igenom för att tända eld på passionen de en gång i livet hade för musiken. Det finns en scen då orkestern har uppspel framför en halvtom publik, folk i orkestern saknas och allt är kaos. Då den utsprunglige solisten plötsligt är borta beordrar Kang Mae cellisten (som hemma är en underkastande hemmafru åt ett as) att ta solot istället. Detta är hennes enda chans efter 20 år att få tala upp, skrika på alla som tryckt ner på henne i smutsen, och Gud, när hon börjar att spela solot.... spelar hon med en inlevelse och passion som får vem som helst att dra igång tårkanalen litegrann. Alla inre frustrationer och aggressioner kommer ut i form av toner.

Allt som allt, tycker jag om den, trots sina obligatoriska cliché k-drama-scener som man kan störa sig på. Ett sådant exempel är att man tragiskt måste kasta in att en av huvudpersonerna plötsligt håller på att bli döv. Men! Förutom dessa invändningar tycker jag det är kul att se ett k-drama som INTE är helt fokuserad på dessa kärlekstrianglar och hur tufft rika människor egentligen har det. Kudos!

3. Taiyou no Kisetsu

image48


"Sayonara. That word pierced through my body. And the pain will always remain.
That's why I used more pain to erase the pain."



Listans första och enda Takki-serie (dvs som inkluderar idolen Hideaki Takizawa) - Taiyou no Kisetsu/Season of the Sun.

Handlar om, Tatsuya (Takki), en fattig student som åker till Tokyo för att hämnas sin faders död. Tatsuya bekantar sig med fienden, VD:n till ett stort företags enda son, och blir hans bästa vän. Hans mål är att dra med sig både sonen och företaget till botten och han gör vad som helst, hur avskyvärt det må vara, för att lyckas. Därtill ingår att förföra "bäste kompisens" flickvän, utnyttja kompisens rika ställning och ljuga. Det som Tatsuya däremot inte hade räknat med var kärleken.

Taiyou no Kisetsu är så otroligt olik många andra dramor. Angst, sex, och filosofiska tankar är bara några av sakerna som inkluderas i detta väloljade dramapaket. Takki spelar som vanligt bra, och det är ganska så uppfriskande att se en så ovanligt mörk och gråzonig huvudkaraktär till skillnad från alla hjältar till huvudpersoner i andra dramer. Jag vet inte riktigt varför jag fattade tycka för just denna, finns en annan Takki serie som också är väldigt bra (Strawberry on the Shortcake), men det var någonting i mig som ville sätta den här på plats 3 när jag började rangordna. Så nu sitter den här.

Den som gillar Last Friends kommer att tycka om denna då det finns många likheter. Hah, känner mig som en riktig masochist som gillar dramer där karaktärerna får gå igenom helvetet för att sedan nå Eden. ;)
Lite kul att jag ser Taiyou no Kisetsu framför mig varje gång jag hör Good Vibrations med Beach Boys nu för tiden, då Beach Boys låtar används rätt så mkt under seriens gång.


4. LLL

image47

Genre: Drama, science fiction, komedi
Antal avsnitt: 11
Var? Veoh, youtube

På plats nr 4 har vi sciencefiction draman Long Love Letter från 2002. Den är baserad på skräckmangan The Drifting Classroom av kända författaren Kazuo Umezu. Det var den första, och är fortfarande, den enda asiatiska science fiction serien jag någonsin har sett. Utomjordingar och alternativa universum är inga vanligt teman inom asiatisk television och man överlämnar mer eller mindre allt det utomjordliga till USA.

Handlar kortfattat om en grupp med elever och lärare som går sommarskola för att ta igen vissa ämnen. Plötsligt skapas det ett sorts tidsrift och hela skolan rycks bort och lämnar endast en gigantiskt krater efter sig. Eleverna och lärarna, som trodde den stora omskakningen var en jordbävning, förfäras när de får syn på vad som finns utanför deras fönster. Svart sand, så långt ögat kan se. Inte ett enda hus eller träd, utan bara ett ödsligt öken. Var har de hamnat? Eller snarare... när?

Även om allt det "utomjordliga" är gjort otroligt B, och vissa saker som människor muterats till gigantiska spindlar under förloppet av 30 år gör att man höjer för ögonbrynen, finns det någonting som gör att LLL blir så intressant att se på. Den här lilla samlingen av människor (majoritet ungdomar) ställs inför svåra dilemman som antingen kommer resultera deras död eller överlevnad. Gråta kan de inte göra, eftersom de inte har något vatten kan man inte riskera någon onödig kroppslig vattenförlust. Plötsligt sitter man där, i en lägenhet vid Hötorget, och funderar djupt hur man själv skulle reagera i samma situation och hur man kan skulle kunna spara på vattnet här i Sverige. Allt för att låta mänskligheten leva lite till. Är jag lättpåverkad när det gäller film/tv? Svar: Ja.

5. Last Friends

Jo, jag vet att jag inte sett klart den, och det är väldigt fel att placera den på någon speciell plats eftersom den inte är sänts klart. Men! Av de avsnitt jag har sett så förtjänar den en top 10 plats, dock vet jag inte vilken än, så det får bli nr 5. Precis i mitten.. kan bli mer.. kan bli mindre... vem vet.

6. Ikebukuro West Gate Park

Väldigt speciell serie. Tror antingen att man hatar den, eller älskar den.
Se tidigare
inlägg.

Genre: Komedi, drama, huligangäng, våld
Avsnitt: 11
Finns: Veoh.com

7. MARS

image44


Genre:
Drama, kärlek, split personality, våld
Avsnitt: 24, om jag inte tar fel. Var ett tag sedan jag såg den.
Var?
Veoh, youtube.

Nu är det dags för första kinesiska/tai serien på listan! Mao vänder sig i graven.
Den här serien (från 2004) är ju försig baserad på en jap. manga, men jag tycker ändå den har fått sitt egna lilla chinese touch.
Vic Zhou och Barbie S som innan spelat tillsammans i den kinesiska kultserien Meteor Garden, blev ihop under den här produktionen och det kan man nästan se lite spår av då deras skådespeleri är så otroligt kraftfullt. Lite överdrivande från time to time, men hey, den är kinesisk/taiwanesisk, och jag är förvånad att de lyckats göra en så provocerande serie om våldtäkt, mentala sjukdomar, och våld i en och samma serie utan att bli helt censurerade.

Serien handlar om kärleken mellan Qi Luo, som är en väldigt reserverad bildelev, och Ling, som är skolans motorcyklande cooling och player. De är helt olika rent ytligt, men så börjar de dras till varandra och försöker komma i underfund med deras "inre demoner".

Känns konstigt att säga något mer, för då skulle jag säga för mycket, men om du vill se en vacker, destruktiv och helt psycho kärlekshistoria så skall du se denna. Bra sätt att plugga kinesiska på också. För att bilda dig en bättre bild om den se denna MV:
Låten är underbar :-)


8. Glass Mask


image43

Genre: Drama
Avsnitt: Två säsonger á 12 avsnitt + ett specialavsnitt (som btw sög ;) Man får bara vara B till en viss grad tycker jag.)
Var?
Veoh.com

Glass Mask (Garasu no Kamen) är den äldsta draman och förmodligen mest B av serierna här i top 10. Jag tror nog faktiskt ingen annan gillar den så pass mycket som jag gör, eftersom den just är så B och 90-talig. Min kärlek för den beror förmodligen att mangan (som började skrivas på 70-talet) är så otroligt grym, "retro" som fröken A skulle säga och snyggt ritad.

Om man hatar teater lär man inte tycka om den här... eller?

Serien handlar kortfattat om en liten 15-årig flicka som bor ensam med sin mamma, är inte vidare duktig i skolan, ser inte speciell ut och jobbar i nudelrestaurang med sjuka morsan. Låter inte speciellt kul, tills hon en gång upptäcker sin passion här i livet - teatern. Hon ger sig in i teatern och filmens värld, tar an sig en glasmask efter den andra (Roll) för att försöka nå sitt mål att spela den ultimata rollen "Crimson Goddess". Under vägen stöter hon inte bara på mycket trubbel, framför allt från folk i branschen som stör sig på att hon är så naiv och gör allt instinktivt, men även kärlek och hat.

Som sagt, förmodligen ingen serie man bör se om man är nybörjare till asiatiska serier, utan kanske om man har sett några moderna och har lust att se hur det såg ut på 90-talet, för det är en otroooooooligt stor skillnad. Kameramässigt framför allt. Jag skulle dock vilja se en remake av den här...tror den skulle kunna bli så mycket bättre än vad den redan är. Dels för att relationen mellan tjejen (Som heter Maya) och Hayami i serien, blir så creepy och äcklig för att det ser ut att vara 20 år mellan dem, när det egentligen ska vara typ 9-10 år mellan dem. Och 10 år kan vara creepy nog bara det tycker jag, beroende på förhållandena...

9. HYD/Meteor Garden

image45

Ja, vad kan man säga. Detta är nog förmodligen den mest populära serien of all time. 2001 gjordes Meteor Garden, en taiwanesisk version av jap. mangan "Hana Yori Dango". 2005 kom Japans version av serien, och nu förväntas det komma en koreansk version i år. Förvånar mig inte om USA också snor idéen och gör detsamma med tanke på att de redan gör det med de flesta framgångsrika asiatiska filmer.

Hana Yori Dango är en riktig highschool serie fylld av komedi, kärlek, pinsamma situationer, och tårfyllda moment. Det är verkligen en serie man borde kolla in om man aldrig sett en asiatisk drama förut, och det brukar vara den jag lånar ut till folk som är intresserade (Ru, Herm, Jenn som alla föll pladask).

Handlar om en gymnasietjej som heter Makino. Hon går på en rikebarnsskola trots att hon och hennes familj äger ungefär lika mycket värdedelar som luffarna på Sergels Torg. Varför? Hennes mamma och pappa vill att hon ska bli den som blir framgångrik och rullar in alla stålar. Skolan är uppdelat i en sorts hierkaripyramid. De som är rikast, styr hela skolan och dess elever. 4 snuskigt rika och snygga killar har tagit kontroll över skolan då deras föräldrar gett väldigt generösa donationer till skolan. Alla som säger emot dem (Eller snarare framför allt ledaren Doumiyouji som har extremt kort temperament) får den "Röda lappen" i deras skåp, vilket indikerar att det är obligatoriskt för alla elever att mobba ut den personen, tills den antingen lämnar skolan frivilligt, eller i värsta fall - dör. Makinos kompis råkar en dag förolämpa ledaren i F4 (gruppnamnet på de fyra rikebarnen) och Makino står upp för henne, vilket gör att Makino blir den första tjejen som får den röda lappen. Mkt intriger följs, bla ett spännande triangeldrama (Jag kan själv fortfarande inte bestämma vem jag ville att hon skulle hamna med) och massa annat. HYD är som sagt en typisk highschool serie och riktar sig mest åt kärlekskranka ungdomar som behöver något botemedel mot den extremt tråkiga vardagen. Därför finns en del klichée moments, barnsliga kommentarer, japanska ordvitsar och inte minst väldigt orealistiska händelser. Men hallå, nu ska vi inte vara såna. Om en serie som denna lyckas hålla bort hustak och rakblad från de japanska ungdomarna, vem bryr sig?

Jag såg den kinesiska versionen, Meteor Garden, först, och även om den är så eeeeextreeeemt low budget (till skillnad från HYD) så är det väldigt väldigt charmig! Om man hellre vill träna på mandarinen så kan man också kolla in Meteor Garden för den är väldigt bra den med! Sötare och snyggare taiwaneser/kineser kan man INTE hitta. Båda rekommenderas.


10. My Boss My Hero

image42


Shit, den här är mig verkligen varmt om hjärtat alltså. Vet inte hur mycket jag skrattade totalt, men mycket var det.
Genre: Highschool komedi, yakuza
Antal avsnitt: 10
Var? Finns att ses online eller laddas ner på
veoh.com.

Handlar om en 27-årig snubbe (Makio) som snart ska ta över sin pappa som ledaren över en känd yakuza-familj (Maffia för den som inte känner till ordet). Under en förhandling med den kinesiska maffian får han svårt att räkna addition. Dett resulterar till att familjen förlorar förhandlingen och pengarna, och bossen/pappan blir förbannad. Han säger till Makio att han är för dum i huvudet för kunna bli boss, och gör en deal med honom att han kommer bli boss, OM det är så att han klarar av gå om gymnasiet (Vilket han aldrig fullföljde som 17-åring).
Bortsett från att han inte ens klarar av mellanstadiematte, återstår problemen att han:
1. ...är 27, medan alla andra är 17, och han måste blenda in.
2. ... är yakuza och måste därför dölja sin identitet, vilket kan vara svårt eftersom han har extremt kort temperament.

Klipp ur första avsnittet.
En hord av elever försöker bli först att ta del av de 12 puddingarna som säljs varje dag kl 12. Lite grann som när samlingen är slut på fredagarna i Södra Latin och alla vill komma först till matsalen.

(Tyvärr riktigt dålig kvalité)