Jag är kär - igen. Denna gång är det i Raquel Aparicio och hennes sagolika illustrationer som täcker allt från ryska folksagor till personliga ting. Det är någonting med sagorvärldar, drakar och krokarmade håriga män som gör att jag går bananer.

Att det finns en kinesisk eller singaporiansk Ugly Betty underhåller mig inte lika mycket som faktumet att en koreansk Gossip Girl är på uppgång. Serien går vid namnet Lady Castle, ett ganska så lamt namn ja, men sen kan man ju fråga sig hur lam är inte serien egentligen på en skala ;) Handlar som de flesta kanske vet om ett gäng rika ungdomar på Koreas Upper East-Side...

Skådisarna inkluderar bla Yoo Eun Hye (Bla känd från Coffee Prince), Kang Dong Won och Lee Seung Gi. Är inte alls haj på vilka personerna är i undantag med fröken Yoo, men det kan bli djäkligt kul det här! Jag är mest intresserad av vem som ska spela Chuck Bass jag... hohoho.

Datorn min är igång igen efter en mindre strejk av något okäntbart slag! :-)

Varje dag besöker man olika platser. Jag tror inte jag har gått så mycket varje dag som jag gör nu i hela mitt liv. Hade träningsvärk första veckan. I söndags när jag var på väg hem från lite fönstershoppande i Naka-Meguro bestämde jag mig att gå hela vägen hem istället för att ta tunnelbanan, något som kan vara lite svårt om man befinner sig i ett helt annat land, men det visade vara sig en piece of cake och på vägen hittade jag ett dussin vintage-affärer och en jättesöt park i närheten av mitt boende. Ibland kan man inte fatta hur stort Tokyo egentligen är. Man kan liksom aldrig veta vad som försigår på andra sidan om stan som man ofta kan ha ett humm om hemma i Stockholm. Allting ligger så utspritt. Man har större chans att stöta på jackpoten om man bara går utan mål än om man verkligen försöker hitta ett ställe man har hört talas om innan.

Men så finns det stunder då det kan kännas så pittoreskt och tiny med tanke på antalet invånarna. Jag och några i min klass gick ifrån vår skola till Ginza förra veckan, vilket tog ungefär 3,5 timmar, men då hade vi nästan gått igenom 3/4 av hela metro Tokyo och dessutom stannat mycket på vägen. Det är lite som de där gamla Final Fantasy RPG-spelen man spelade på gameboy som liten. I början har man en helt blank karta (Tabula rasa, ngn?) i hörnet av skärmen. Med varje steg som man tar fylls kartan i och man börjar få en större uppfattning om sin omgivning.

Dagens observation: Japanerna är generellt längre än vad jag förväntade mig. Ryo säger att det beror på japanernas varierade västerländska/asiatiska kost som gjorde entré 30-40 år sedan. Ordet fullkorsbröd existerar för övrigt inte i japanernas ordlista.

Om man är ett die hard David Bowie fan har man förmodligen redan hört den här låten men kanske inte tänkt på det. Detta, mina vänner, är filmmusik på hög nivå. Kompositören är Ryuichi Sakamoto, f.d medlem i 80-tals elektrobandet YMO och har bla gjord filmmusik till Babel, The Constant Gardener och Wuthering Heights.

Låter heter Merry Christmas Mr. Lawrence och kommer från filmen vid samma namn. Bör lyssnas på innan sovdags.

Jag vet inte riktigt om det är att man är i ett annat land, i ett relativt säkert land som gör att man vågar göra så mycket mer saker än vad kanske skulle göra hemma. För några dagar sedan bestämde jag för att ta en fika med en japan som jag snackat med tidigare på msn kanske 2-3 gånger. Vi gick och fikade vid Shibuya och fastnade där i 4 timmar, helt sjukt länge. Det var lite awkward stundvis, men det var läskigt hur lika vi var som personer. Kanske lite för lika kan man kanske tycka. Han åker till USA nu nästa vecka i för att studera skådespeleri och regi vilket är hans största "dröm". Hans inställning var nästan lite naivt på ett sätt. Jag känner mig som den där otrevliga och realistiska snubben i serietidningarna som skrockar högt och säger att huvudhjälten aldrig kommer att bli något och man vet att det är han kommer att skratta sist. Samtidigt kan jag inte låta bli att beundra sådana människor som bara kan slänga sig ut för stupet, ta extrema risker och se vad händer i slutändan. なりたい！

Idag var jag och checkade in ett nytt guesthouse jag var intresserad av, Shimura 3 chome. Egentligen är mitt guesthouse just nu rätt så nice, om det inte skulle vara för att alla är stela droider eller skrikiga amerikaner och det svarta hålet till kök. Älskar området och människorna! Det är så livfullt och mysigt! Kommer sakna det rejält, trots att jag bara varit här i en vecka... Träffade på en kvinna igår då jag frågade efter vägen till ett supermarket. Hon kunde ingen engelska, så vi försökte snacka med varandra på japanska och hon var så underbart rar att man nästan blir misstänksam. Mamma-höns-feeling i överflöd. Hon gav mig en liten pärlring som låg och skräpade i hennes väska, pappersnäsdukar och hennes visitkort om jag skulle behöva hjälp med någonting någon dag. Gulligare människor får man seriöst leta efter.

Det negativa med det nya guesthouset är att det ganska så långt bort från alla "hotspots" såsom Shibuya eller Shinjuku (35-40 min) men nära till min skola. On the bright side, området är jättemysigt, även om det är snudden till förort, har den många parker, idrottsplaner och stor supermarket man kan njuta av. Guesthouset i sig självt var väldigt nice. Många asiater, vilket kanske är bra för japanskan också. Har dock endast en dag att bestämma mig om jag ska ta det eller ej. 10 000 yen dyrare än mitt nuvarande boende.... Ah, dilemmat!

Stannade en stund i Shibuya och köpte mig själv en creampuff, något jag har gått och dreglat efter ända sedan jag såg Zettai Kareshi. Vet inte riktigt vad det heter på svenska, men en creampuff är iaf en sorts croissant-liknande liten bulle med kräm-fyllning. Ofta vanilj eller något liknande. Jag tog jordgubbsfyllning - med äkta jordgubbsbitar! (Japanerna älskar sina ichigos) I brist på adjektiv: I died and went to bakery-heaven... :-) Ibland undrar jag egentligen hur alla kan vara så pinnsmala när de finns bagerier och crépestånd i varje gathörn. 

Med tanke på att remaken är på gång kommer här en sista lilla hyllning till barndomen och dess grundtes: Never give up!...

Trivia: Det var egentligen meningen att den här låten skulle vara theme-låten till en av Rocky-filmerna men Eye of the Tiger valdes istället och You're the Best blev Karate Kids låt. Därav "History repeats itself" i låttexten...

Läste för övrigt att Breakfast Club remaken Bumped kommer att handla om en grupp tonåringar som fastnar på ett flygplats och sedan löser sina olikheter och blir vänner. Judd Nelsons karaktär ska vara en musiker eller något.... Host.

Började officiellt skolan idag. Man blev insorterad i olika klasser beroende på hur mycket japanska förkunskaper man hade innan och eftersom jag kan förstå rätt så mycket men inte kan ett dugg hiragana, katakana eller kanji hamnade jag i en av bottenklasserna, hah. Tror ändå min klass är en ganska så bra blandning, trots att de finns 5 svenskar i klassen. Vi har en rätt så nice-looking korean, en psycho besserwisser till arab, en trevlig britt, en väldigt stylish kines á la Ginza/Shibuya-style, en schweizare som heter Jonas, en klassens-clown från Kanada och sen resten svenskar. Kan bli en rätt så kul blandning. Självklart får man anstränga sig lite extra då att försöka prata med de icke-svenskarna och inte gruppera sig. Man åker inte liksom halva jordklotet för att snacka svenska med några som man förmodligen sett gå på stan i Stockholm någon gång under sin livstid.

Gick på en stroll i Shimokitazawa med Anna, Martin, Fredrik, Henrik och Maria idag. Shimokita är en sorts motsvarighet till Stockholms "Söder" eller Londons Camden Town och kryllar av en massa söta bohem och vintage-affärer. Om det inte skulle vara för att jag redan har spenderat 1000 kr på mat och transport bara under 2 dagar skulle jag ha köpt upp hela gatorna. Blev helt förälskad i alla gränderna, de små gröna växterna överallt, grafittin, kläderna. Vill tillbaka redan nu. Arrgh, hur fan kan yenen ha ökat i värde från 8,3 ena dagen till 9,3 andra dagen? Det är sjuuuukt dyrt. Jag tittade idag på lite cornflakes och müsli då jag är en total müsli-holic, men det måste förmodligen vara rätt onormalt att käka det till frukost i Japan då hyllan var minimal och det största paketet de hade låg på 400 gram (Sverige: 500-750 gram är normalt) och den... lyssna här nu... kostade 60 kr (!). Inte ens jag är så desperat.

Tanken att jag befann mig i Tokyo när jag landade på Narita Airport var konstig. Där stod man, alldeles ensam i en helt annan galax, baggagen försenade pga det försenade flyget, en smutsig och illaluktande gaijin vars kunskap i japanska förmodligen skulle kunna jämnföras med en 3-årings. Säg ett ord, peka lite vilt och så blir man snart förstådd. Gick av vid Shinjuku station för att hämta nyckeln till mitt guesthouse. Möttes av två giganska jättar från framtiden till arkitektur. Hade tyvärr inte kameran med mig just då men jag ska ta en heldag och fota runt sen. Att bara säga otroligt är en underdrift.

Några första intryck under dessa +24-timmarna:

* Visst att man har läst att Tokyo är rent och så, men herregud, man skulle kunna äta på tunnelbanegolven, så rent är det. Tom toaletterna på centralen är helt spotless. Duktig personal eller överhövliga japaner som städar efter sig? Förmodligen båda.

* Stereotypjapanerna. Businessmen, gymnasieelever i skoluniform med 10 strappers på mobilen, OL's (Office Lady), otakus (har alltid keps, glasögon och en stor shounen jump i famnen). En tunnelbanetur och man har mött alla!

* Jag vet inte riktigt om det är för att jag luktar äckelpäckel och har fett hår, men jag har känt mig riktigt utstirrad i tunnelbanan och på stan (Trots det faktum att jag inte ens är blond eller något annat kul som är ovanligt). Whats the matter, never seen a foreigner before? Tänk då om man faktiskt ser bra ut, snacka om glare-attack man lär få då.

* Snack och lunchlådsutbudet är femtriljoner gånger godare än vad jag någonsin träffat på. Nyttigare också!

//foto Yayoi Kusama


Jag har länge tänkt skriva en sorts before-känsla om hela Tokyo-resan och så, men jag har varit så splittrad de senaste veckorna. Förra veckan kunde jag inte alls sova. Jag somnade 23, vaknade 4, läste serier till 8, somnade om och vaknade 13. Detta infernaliska helvete upprepade jag ett antal dagar och med tanke på att jag ungefär gjorde exakt samma saker varje dag skulle jag lika gärna ha kunnat vakna till "I got you babe" varje morgon vilket senare skulle resultera mina klena försök att ta livet av mig på x antal sätt.

Det finns ungefär lika mycket saker jag stör mig på Japan som det finns saker som fascinerar mig. Ibland har man perioder när man inte ens orkar höra namnet. Man himlar med ögonen så fort man får syn på wanna-be Goth Lolitas på stan, eller nästan ännu värre, de svenska Japan-kawaii/punkarna med de rosa pennstora hårspännen som går runt och skriker "Kawaii" och "Sugoooooii" till allting som bär fluff eller rosetter. Vet inte vad jag snackar om? Klicka här. Otaku-"nördarna" brukar jag inte störa på mig så mycket. De är ungefär som dina average bok, film eller scifi-nördar. Håller gärna till sig själva (alt. i grupper) och behöver inte skrika eller hoppa upp och ner för att få lite uppmärksamhet. Harmlösa helt enkelt - eller ja, när de inte snappar som de brukar göra i dramer och antastar gummidockor. Mansdominansen och blattehatet ska vi inte ens gå in på. Däremot ska det bli intressant att få se dessa irritationer utifrån ett annat perspektiv om inget annat.

Sedan finns de där ljuvliga perioderna när man känner sig sådär inspirerad och allmänt pirrig, upptäcker ny japansk musik, tittar på någon feel-good drama eller surfar runt på olika bloggar där man ser hur arkitekter med Gud-komplex skapat helt utspejsade byggnader som sägs trotsa all gravitation. Tanken att få upptäcka att det där framför ens egna ögon gör mig bara mer excited. Undrar dessutom vilka sorters människor man kommer träffa, både i skolan, i boendet och helt random :)

Just nu känns det mest spännande. Jag har övergått panik-stadiet om allt som egentligen borde ha gjorts men inte har gjorts och befinner mig nu i shrug-stadiet, min mer eller mindre all-around attityd till det mesta här i livet. "Relaaaaax, det fixar sig. På ett eller annat sätt." Kanske är det inte förrän jag infinner mig på Narita Airport då min nuvarande känsla hastigt kommer att göra koordinatbyten till andra känslostadier (Haha, herregud. För mycket Frasier-tittande de senaste dagarna har gjort att man har börjat uttrycka sig på de mest underliga sätten), men men, that is to be seen. 3 dagar to go.

Sheet, nu har BBC meddelat allmänheten om vem som skall efterträda David Tennant som den nästa Doktorn i Doctor Who. Matt Smith heter snubben (till höger i bilden ovan). En relativt okänd '82:a som gjort medverkat i teaterpjäser och även ett antal tv-serier, bla med Billie Piper.

Doktorerna blir bara yngre och yngre och jag kan inte vara mer nöjd. Det är ju det som är grejjen med Doctor Who. Han ska bli yngre och yngre ju närmare han kommer den slutgiltiga döden, vilket är om yttligare två regenerationer. En annan positiv punkt är att han är okänd vilket gör det hela fräscht på något sätt. Man snackade förut om att Simon Pegg skulle vara Doktorn, trots det faktum att han spelade mr villain i tredje säsongen.  Om det skulle hänt skulle man förmodligen sitta och tänka "Oh, titta, Simon Pegg hånglar med Madame De Pompadour".

Sedan skadar det ju inte att han inte är helt obehaglig att titta på.... ;) Hoppas bara Who-skorna passar honom. När man inte vet ett smack om personen kan det vara svårt att föreställa sig hur det kommer bli. Kan antingen faila totalt, eller bli en riktig smash. Jag försöker vara så neutral som möjligt så man inte börjar överhypa det och blir besviken i slutändan.