//foto Yayoi Kusama


Jag har länge tänkt skriva en sorts before-känsla om hela Tokyo-resan och så, men jag har varit så splittrad de senaste veckorna. Förra veckan kunde jag inte alls sova. Jag somnade 23, vaknade 4, läste serier till 8, somnade om och vaknade 13. Detta infernaliska helvete upprepade jag ett antal dagar och med tanke på att jag ungefär gjorde exakt samma saker varje dag skulle jag lika gärna ha kunnat vakna till "I got you babe" varje morgon vilket senare skulle resultera mina klena försök att ta livet av mig på x antal sätt.

Det finns ungefär lika mycket saker jag stör mig på Japan som det finns saker som fascinerar mig. Ibland har man perioder när man inte ens orkar höra namnet. Man himlar med ögonen så fort man får syn på wanna-be Goth Lolitas på stan, eller nästan ännu värre, de svenska Japan-kawaii/punkarna med de rosa pennstora hårspännen som går runt och skriker "Kawaii" och "Sugoooooii" till allting som bär fluff eller rosetter. Vet inte vad jag snackar om? Klicka här. Otaku-"nördarna" brukar jag inte störa på mig så mycket. De är ungefär som dina average bok, film eller scifi-nördar. Håller gärna till sig själva (alt. i grupper) och behöver inte skrika eller hoppa upp och ner för att få lite uppmärksamhet. Harmlösa helt enkelt - eller ja, när de inte snappar som de brukar göra i dramer och antastar gummidockor. Mansdominansen och blattehatet ska vi inte ens gå in på. Däremot ska det bli intressant att få se dessa irritationer utifrån ett annat perspektiv om inget annat.

Sedan finns de där ljuvliga perioderna när man känner sig sådär inspirerad och allmänt pirrig, upptäcker ny japansk musik, tittar på någon feel-good drama eller surfar runt på olika bloggar där man ser hur arkitekter med Gud-komplex skapat helt utspejsade byggnader som sägs trotsa all gravitation. Tanken att få upptäcka att det där framför ens egna ögon gör mig bara mer excited. Undrar dessutom vilka sorters människor man kommer träffa, både i skolan, i boendet och helt random :)

Just nu känns det mest spännande. Jag har övergått panik-stadiet om allt som egentligen borde ha gjorts men inte har gjorts och befinner mig nu i shrug-stadiet, min mer eller mindre all-around attityd till det mesta här i livet. "Relaaaaax, det fixar sig. På ett eller annat sätt." Kanske är det inte förrän jag infinner mig på Narita Airport då min nuvarande känsla hastigt kommer att göra koordinatbyten till andra känslostadier (Haha, herregud. För mycket Frasier-tittande de senaste dagarna har gjort att man har börjat uttrycka sig på de mest underliga sätten), men men, that is to be seen. 3 dagar to go.