Då har det gått två dygn här i fuktiga och 40-gradiga Beijing. En update is in order. Av alla nationaliter man sitter bredvid på planet hamnade man förstås med en svensk. En svensk som inte tycktes vilja vara svensk över huvudtaget då han ville undvika så mycket svensk konversation som möjligt. Visst, jag är inte precis heller den som börjar dra ens livshistorier för medpassagerare, men man kan väl i allafall ha hövlighet nog att svara ordentligt när man frågar någon efter penna eller dagstidning. Vill du så gärna blenda in med kineserna kan du väl börja färga håret svart, mr blondie.

Efter en hjärnscanning (Nej, det är ingen svininfluensakoll, de manipulerar alla inkommande turister/kineser och gör dem till kommunistzombies!) och en hel massa kontroller senare träffade jag C och vi hoppade in i en taxi till hennes lägenhet. Jetlaggad och hungrig som man var beställde vi McDonalds via telefon och vipps knappt 10 min senare knackar en delivery boy iförd donken-kläder på dörren och ger matpåsen i hand. Lat? Nej.... smart.

Det tog ett par timmar av njurlidande innan jag vågade gå på toaletten som är ockuperad av kackerlackor. Nu ser jag dem bara som väldigt stora myror. How is that for progress? Än så länge har vi mest shoppat och spelat Ghost Squad i arkadhallar. Har spenderat nästan alla mina pengar på TV-boxar och filmer....Inte särskilt smart då har återstående 11 dagar kvar här Beijing. If I were a rich man, yabbidibbidibbidibbidum..

Något irriterande är det att YouTube och Wordpress är blockerat och inte kan nås när man är så sjukt beroende av dem. Men men! Sånt man får leva med.

Kärlek. Finns inte en enda film som inte tar upp det på ett eller annat sätt. Vi ser människor romantiska komedier med Hugh Grant och intalar oss själva att även nörden som jobbar i bokhandeln kan få storslagen och perfekt kärlek*. Jag brukade sitta och titta på Guinness Rekord-programmet som gick på tv för många år sedan. Ett kort reportage om mannen med världens längsta naglar visades och kommentatorn med den djupa rösten berättade hur viktigt det var att mannen tog hand om sina naglar och inte bröt dem, annars kunde han få en hjärtattack. Hur tar man hand om totalt 6 meter långa naglar? Det gör man inte, det gör hans söta lilla fruga. Jag var väl runt 9, 10 år när det sändes på tv, men jag kommer ihåg vad jag tänkte just då. Om mannen med världens längsta naglar har någon, är det inte hopplöst för resten av oss.

Vad händer då efter gull-gull perioden? Finns det över huvudtaget något mer att hämta efter att man har vunnit varandra? I Ken Russells Women in Love från 1969 är man ute efter att utforska just dessa frågor. Gerald och Robert, två barndomskompisar, blir förälskade i systrarna Gundrun och Ursula. De är trötta på den alldagliga saken man kallar för "kärlek" och vill skapa något nytt. Något som står utanför det normala och är balansen av existensen själv. Låter flummigt, och visst första intrycket efter att man sett filmen var ungefär så. Hela filmen är en sorts bipolär "kamp mellan könen" och man vet aldrig riktigt vem man ska sympatisera med.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara vad jag gjorde av den egentligen. Bra skådespeleri, intressant filmat, bra manus. Men... Även om jag är ett massivt Oliver Reed fan (oh, de laser-ögonen!), och han spelade djäkligt bra i Women in Love, måste jag nog ändå medge att filmen inte var min kopp te. Destruktiva relationer, brottandes nakna män, vassa oförglömliga kommentarer, väldigt distinkt foto...  Går man i gång på några av de nämda sakerna ovan är filmen något man bör kolla in.

//av David Fullarton

//flickr m.m

Fastnade på Flickr som vanligt och hittade dessa underbara vintage Disneyland-bilderna från 1955-1957 då Disneyland var nyöppnat. Jag har aldrig varit på Disneyland, men om det är någonting som bilderna verkar det magiskt och spöklikt :)

Att pojken som står med de tre små grisarna inte skriker och är skrämd livet ur sig fattar jag inte... De har ungefär samma skrämpotential som Clownen Det.

Rotade bland mina gamla bildmappar från högstadiet. Fanns mycket skit och mycket fantasi. Tydligen var Invader Zim en av inspirationerna också. Just nu har jag kommit i en ritperiod. Sådär när man är inspirerad och får lust att skapa någonting, river sönder gamla kläder och gör något nytt av det. En ny väska som man egentligen inte behöver kanske... Inget kan stoppa mig!

Sims 3 vill jag ha. Jag vill spendera en hel dag (vilket alltid betyder att man sitter en hel dag och sedan undrar vart tiden tagit vägen) med att skapa det perfekta huset och den snyggaste inredningen. Sedan slutar det med att man stänger simmarna inne och sätter eld på dem. >:)

Det är när man får såna här bild-hälsningar från människorna i neonstaden som får en nästan vilja sälja huset och flytta. Kanske om man gör som Roberto Benigni i La Vita é Bella och viftar frenetiskt med händerna "Kom till mig pengar, kom... du vet att du vill, kom! Låt mig spara och spendera dig..." så kanske pengarna kommer flygande. Tja, försöka skadar inte.

Nej! *slår till handen* Nu ska vi inte klicka in på From Tokyo With Love, Nathalie... Det är självplågeri.