... how they live in Tokyo...

---

Om ungefär 4 månader är det dags att packa väskorna och bege sig till landet där man kan köpa Ps3 på 7-eleven och bli automatiskt inlåst som anställd på en supermarket bara för att man inte tvättat händerna efter toalettbesöket. Landet Japan. Egentligen vet jag inte riktigt vad det är som fascinerar mig just nu och gör så att jag vill åka. Jag är inte lika intresserad av japansk tv eller musik som jag var för bara ett år sedan. Inte heller är jag en otaku vars Mekka ligger i Akihabara. Jag vill bara åka någonstans som inte är Sverige, något som inte heller är Europa. Att försöka överleva själv i en helt annan kultur än min egen. Det vill jag göra. Det kunde lika gärna ha varit Kina eller Sydkorea egentligen, men nu blir det det här. Lite läskigt är det, speciellt eftersom man åker ensam, och många gånger har jag legat i sängen och frågat min hjärna om det kanske vore bättre att inte åka alls och spara pengarna istället. Men nej, nu för fan ska något hända i mitt händelsefattiga liv. Jag är trött på att släpa fötterna  till jobbet varje dag, undrandes om det finns något roligare som händer någon annanstans på jordklotet. Det kommer jag aldrig få veta om jag inte flyttar på fläsket och ta reda på det själv.

Har kollat på lite lägenheter i olika delar av Tokyo:

Nr 1 ska ha det trevligaste grannområdet (Också nära till Tokyo's motsvarighet till Söder här i Stockholm, eller Camden Town i London). Nackdelen? Långt ifrån tunnelbanestationen.

Nr 2 är den billigaste av de tre alternativen. Ligger också längst bort ifrån alla roliga distrikt i centrum (ca 45 min) och även långt bort från tunnelbanestationen.

Nr 3 har definitivt bäst utsikt. Härlig lägenhet, men grannområdet sägs inte vara det bästa. Nära till tunnelbanan. Dyraste av de tre alternativen.

Ah, what to do?

Jag visste inte ens att en kinesisk Ugly Betty var under produktion, men det gör det tydligen. I september har första säsongen av "Ugly Wudi" premiär i Kina, men många klagar redan på att protagonisten Wudi inte alls är ugly utan lider snarare ett Princess Diaries complex och blir en vacker modelliknande svan.

Hah, märks att jag är oerhört uttråkad, eller hur? Som kommer med sånt här IQ-befriat skvaller...

Det var ett tag sedan Japan var "inne". Ungefär en gång per decennium så drabbas världen av en Japan-hype. 80-talet hade Nintendo, 90-talet hade Pokemon. Visst, det är inte som om att Japan någonsin har varit "ute", men man får ju endast 15 återkommande minuter i rampljuset, eller hur? 00-talets hype är japansk television. Egentligen förstår jag inte riktigt varför just nu. Att japanerna har en fetisch för batsu-geimu (Straff-spel) har varit känt ganska så länge. Titta bara på Mike Myers Gamehost sketch i Saturday Night Live från någon gång på 90-talet (inkluderar Alec Baldwin). Men men, kraften är ju trots allt starkt hos Youtube, och är väl internettittande som har bidragit till att folk verkligen fått sett det där sjuka med egna ögon och sedan inte kunnat avlägsna sig.

Den 14:e september hade Hål i Väggen premiär både i USA och i Sverige och gjorde stor succé. I USA såg ca 14 miljoner människor spektaklet. Själv blev jag faktiskt inte riktigt imponerad av Hål i Väggen. Man såg att programledaren var riktigt nervös, hela stämningen var awkward och de hann knappt med några väggar för reklamen (och repriserna efter varje deltagare) slukade upp all TV-tid. Stor i Japan var något bättre. Seg början, men tror den kan bli bra, även om jag tycker att det var lite fel av dem att visa en Jackass-liknande "kom-o-stoppa-händerna-i-min-blöja" bild av Japan som första intryck för alla ovetande svenskar. Visst, mycket äckligt och skumt existerar i Japan, sexindustrin och batsu-geimus är två exempel. Men det är ungefär som att göra ett program om två japaner som kommer till Sverige för att bli kända och det första de gör i Sverige är att hoppa runt midsommarstången sjungandes "Smou gloudolna". Ja, för det gör ju ALLA svenskar.

Återigen har jag hamnat i en sorts 80-tals loop då jag bara lyssnar på 80-tals musik och tittar på gamla Bratpack-filmer. Den här gången grävde jag upp musik till ett gammalt barnprogram som jag och min storasyrra knarkat under uppväxten, nämligen, Jem and the Holograms. Folk i min ålder brukar inte ha sett Jem and the Holograms (Kanske beror på att de inte har en 80-tals nörd till syrra som influerat en) så om man skulle dra en liknelse mellan JATH och någon annan barnserie skulle man förmodligen Barbie and the Rockers komma närmast  (Aldrig sett själv, men ska tydligen vara liknande typ av serie). Om man vill se hur musiken, snacket och modet hölls på 80-talet är JATH ett riktigt fönster in i en tidsålder.... .

Favvoscen:
Tjej: (Vill komma in i en klubb, står längst fram i kön): "Jag känner The Misfits, släpp in mig."
Vakten: "Tss, jaa visst och jag är Duran Duran."

Theme-song, "Truely Outrageous", svår att inte få på huvudet

Den... är... här! Tredje säsongen av min favorit psykopat Dexter! Trailern har sedan länge gjort entré på YouTube, såg halva innan jag hastigt stängde av. Jag tror att man förstör för sig själv om man tittar på trailers, vare sig det gäller filmer eller tv-serier. 70% av tiden missbedömer man och lämnas oftast besviken (Eller väldigt få gånger överraskad). Som vanligt har jag verkligen ingen aning vad som kommer hända. Efter första säsongens dramatiska slut lämnades jag som ett frågetecken och tänkte "Jaha, men vad kommer fortsättningen handla om? Känns som de har gjort allt? Eller?", likaså efter andra säsongen. Första avsnittet har redan läckt ut på internet, men jag tänker inte se den, nej! Jag tänker vänta... njuta av den långsamt som ett gammalt vin fint nog för Påven.

Nu är det bara lite över 2 veckor kvar tills den 28:e september. Tills vidare kan man ju alltid testa och se hur stor chans det är att man själv blir en psykopat med Dexters Therapy Test. Fick själv mäktiga 54%... Undrar egentligen vad de grundar det på...

.... med Mr. Bill "Brilliant" Bailey...  (Favorit i repris)

Det är någonting jag riktigt har stört mig på senaste tiden. Eller nej, egentligen inte senaste tiden, utan snarare under flera år men då jag gick längs plattformen i tunnelbanan på vägen hem från jobbet idag slog det mig hur insatta människor är på saker idag - materialistiska saker. Alla dessa modebloggar tex, som förresten ser likadana ut (En väldigt photoshoppad header med bloggerskan som prutar med läpparna eller posar). De får cred och pengar för att skriva om deras hemska rika liv och vilka nya kläder de har på sig idag. Jag har alltid varit lite intresserad av mode själv, men snarare som inspirationskälla. Kläder sägs ju säga något om mig, men det säger inte precis vem jag är. Idag står folk och köar för att få köpa sin kära sprillans nya iPhone för några tusenlappar. När min mamma var liten stod man och köade varje dag bara för att få mat. Visst, vi är i en tid då folk äntligen börjar tänka på miljön (säger man) men konsumerar vi fortfarande inte i till en äcklig överdrift?

Materialistisk lycka har jag aldrig egentligen förstått. Jo vars, jag tycker om min dator, det gör jag, men det är inte precis som om jag brister ihop om den dör.. Tro det eller ej, man kan klara sig utan saker! Det enda som jag riktigt blivit glad av då jag fått julklapp eller födelsedagspresent är saker polare gör själv eller verkligen har klurat över. Något som jag aldrig ens kunde ha tänkt på själv. Då är det en bra tanke, guldvärd. Borde finnas en sorts anti-pryl dag då alla människor bara slutar göra allt det håller på med och bara uppmärksamma sina människor omkring sig. Tänk på det man verkligen behöver, kärlek från vänner och kära runt om, inte en talande Furbee.

Näe, jag kan inte riktigt uttrycka bra idag känner jag. Ungefär så här skall det gå...

Film, litteratur och tv-världen har drabbats av en feber. HBO sticker självmant ut nacken för att bli biten av samma virus - vampyrfebern. Idag (Eller ja, egentligen igårkväll USA-tid) visades första avsnittet av True Blood på HBO, en vampyrserie av skaparen till Six feet Under som blivit riktigt hypad i flera månader nu. Såg Pre-air piloten för någon vecka sedan och fick lite blandade känslor. Eftersom vissa scener hade blivit borttagna tänkte jag vänta tills hela kom ut innan jag skrev något om den. Nu i efterhand känner jag att det inte hade spelat något roll eftersom de scenerna inte innehöll så mycket extra. Förutom det faktum att piloten mest fokuserar sig på sex, sex och sexkommentarer och att man har valt att göra någon cheesy ljudeffekt varje gång huggtänderna är på On-knappen vill jag ändå tro att andra avsnittet kan rycka upp sig, för det finns ändå potential till det. Gillar tanken med hur världen skulle se om vampyrer levde tillsammans med vanliga människor istället för att de springer runt och härjar på nätterna. Nu väntas det att se vilket väg man väljer att ta till avsnitt 2...

Läser mycket DN på jobbet och under den senaste veckan har det dykt upp en väldigt massa rabalder om vampyrbokserien Twilight av Stephenie Meyer. I stort sett har man diskuterat vare sig de verkligen är bra, eller om de för dåligt exempel till ungdomar. Har själv hört halva första boken på ljudbok, och måste säga att det var ungefär så långt jag hann innan jag ville slänga den i väggen. Visst, i början tycker man den är intressant. Man vill veta varför klasskompisen Edward beter sig som han gör, men sekunden man får reda på allt finns det ingen mystik kvar. Det som lämnas efter är en sorts idealiserad version om den perfekta mannen. Snygg som Dionysios staty på Medelhavsmuseet, vältalig och lustfylld. Boring as hell. Om man ska se något som råkar innehålla vampyrer ska man slå på Buffy. Joss Whedon vet i alla fall att man måste göra lite narr av sig själv för att kunna få en gammal myt att fungera.

När man jobbar kontor lär man ganska så fort vilka pratkvarnar man ska undvika, vilka man inte vill bli påtagen surfandes på internet och vilka som fifflar med lönerna. Här följer en lista på några inte så olikt The Office människor som jobbar på mitt jobb:

Eftersom jag inte kommer stanna så länge har jag inte riktigt brytt om att plugga mig in deras namn så jag hittar på nya.

Lisa - 28/32 års åldern, rätt så söt och trevlig. Ler som om hade lagt på något äckligt på tänderna som gör att hon nu inte kan stänga munnen. Hon pratar med mig (och alla 50+ för den saken) som om jag vore 3 och precis gjort blöjan.

Angelica - Håller på med lönerna. Hon har en liten svart boll till hund och kommer alltid lite när hon vill men skriver (Enligt min mamma)  självklart in att hon kommit 1 timme tidigare. Eftersom hon fixar lönerna vill man inte hamna i hennes Most Wanted lista. Hon gillar att ha koll på vad folk gör och rättar gärna dem trots att hon är så motsägelsefull som hon är. Tror inte att hon tycker om mig. När jag jobbade här i somras kom hon in i mitt lilla bås ett antal gånger och kollade om det gick "bra" med arbetet (Eller snarare om jag ens jobbade).

Arne - Vaktmästare. Om Scrubs har lärt oss någonting så är det att alla vaktmästare är irritationsobjekt. Arne är min. Arne är en mästare på att statera det uppenbara.

Arne:"Man stänger av med "Av"-knappen"
Jag (i mitt huvud):  ".... Oj, om du inte hade sagt det där hade jag kanske tryck på På-knappen och då kanske vi aldrig hade fått gå hem!"
Jag (till Arne): "Inga problem! (tummen upp)"

Agneta - Smörerska. Är en av chefens högra händer (andra är lilla runda Gretchen) och vill klättra i karriärstegen. Hon är lite mer av en business kvinna än de övriga som mest jobbar för lojaliteten. Går efter chefen som om han vore en blomma och hon bi.

Terese - Receptionisten. Det är egentligen inget fel på människan. Hon är inte värre än människorna ovan, det är bara lite awkward att hon ögnar en varje gång man måste gå förbi receptionen (Som centrerar kontoret) och man vet riktigt om man ska titta ner i golvet för att undvika hennes ögonkontakt eller säga "Hej" som ett fån varje gång man passerar. Brukar bli att jag hälsa ca 2 gånger per dag och tittar på något annat resten av gångerna.

Det finns klart hyfsade människor också, inte bara freaks. Min arbetsgivare är en av dem. På ett sätt har jag blivit så van att jobba på kontorliknande jobb att jag delar mig i två bitar. En del av mig skrattar lite artigt åt tråkiga skämt och kommer med hurtiga kommenterar, den andra delen genomskådar personen framför mig, tänker ut vad han gör när han kommer hem och hur hans barn ser ut. Jag vet inte riktigt om det är positivt eller negativt. Jag tycker om när man kan vara ärlig med människor, vilket jag är så mycket som är humant möjligt, speciellt när andra människor uttrycker åsikter. Är detta en sorts nutida Darwin-teori man måste följa för att överleva i dagens samhälle? Artighet är ju viktigt, men hur skiljer det oss från att bli som Agneta? Agneta har, precis som oss, ett högre mål och vill helst gärna nå det där målet, även om det innebär att säga "hejdå" till sig själv momentärt och "hej" till målet. Kanske är det så att man måste balansera det "smöriga/artiga" med sig själv för att få det + - ?