Du får en signal upp i hjärnan. I hjärnans dammiga allmänbildningsarkiv letar signalen fram referatet som passar med sökningen. Bingo! Vidare åker signalen... steady she goes, ända tills det börjar känna lite i mungiporna. De börjar sakta, liksom slowmotion, dra sig tillbaka och skapa små kullar till kinder. Lungorna tar luft, samtidigt som kroppen lutar sig bakåt en aning, nästan som om det är nysning på gång. Rösten är redo... det är iallafall vad den brukar intala sig själv. KAZAM! Följande känsla går inte toppa för någonting i världen - skrattet.

Vad är det egentligen som gör att man ibland tar ställning till egentligen rätt nördiga saker och också tar det lika personligt som om motståndaren plötsligt hade mordhotat en familjemedlem? Ja, jag snackar förstås om den uråldriga Simpsons VS Family Guy diskussionen. Det finns ett få antal människor som kan uppskatta båda på en normal nivå och gärna undviker  att fördjupa sig i diskussionen vidare. De är realistiska. De vet att det är ungefär lika dumstridigt som att en Mac-följeslagare går fram till en Windows-följeslagare och säger "Which one of you bitches wants to dance?" (Random Moran psych), resultatet inte är vackert. Något ont och svårkontrollerat vaknar inombords och man vill antingen höra hur motståndaren håller med och förstår den geniala humorsymfonin som faktiskt existerade under Simpsons glansdagar (´92-´96), eller göra sig beredd på att förstöra de onda tankar han/hon har gentemot serien.

Återigen... why so serious? Är det för att det är ungefär som att jämföra färskpressad iskall apelsinjuice till avslagen Fanta som visserligen går att tvingas ner i magen bara pga Stewie. Är det som Mac/Windows slaget, som piraterna och ninjorna... kanske är det meningen att man faktiskt ska ta en ställning. Vi har inget val. Här finns inget medelsvensson "Jag ska rösta blankt"-anda. Det är krig, och vi är programmerade att vinna de verbala striderna, hur glasögonorm-ig, insulinbär-ig och sängvätiga vi än låter.

Jag vill gå, jag vill gå, jag vill gååååååå.

Jag har aldrig varit en sådan person som pratar om "känslor". Gråter gör jag nästan aldrig framför människor heller. Jag är väl en sån där typ som trycker in allt, ler, försöker fixa allting själv och sedan exploderar en dag när mellanstadiebarnen kommer och försöker sälja majblommor. Anledningen till att jag sitter och skriver detta nu är att jag tror att jag kommer bli galen om jag inte får det ur systemet på något sätt... Om jag tar bort detta senare vet jag inte.

Döden är underlig. Den är plötslig...Overklig. Man vet inte hur man ska reagera. Man känner sig ond och inhuman som inte reagerar som man kanske borde göra. Kanske är det så att vissa bearbetar processen snabbare än andra. De där 5 stadierna folk går igenom vid chockbesked kanske har olika bäst-före datum... Jag avundas nästan de som kan speeda igenom stadierna på en gång. De som ligger bunkrade hemma och gråter dygnet runt. Vad innebär det? Att de har accepterat situationen? Min uppväxt har varit långt ifrån average svenn-familjelivet som många av mina vänner har. Visst, alla familjer har sina svarta hemligheter, ingen är perfekt. Men så länge de är tillsammans och försöker deala med problemen spelar det ingen roll. Jag tror inte det finns många som har behövt börja ta hand om sig själv och gå till skolan själva f.r.o.m 6-års. 

Just nu vet jag inte riktigt hur jag ska reagera. Det läskiga är att man sitter och tänker på hur man borde reagera. Som om det finns en viss manual man borde agera efter för att verka normal. Nästan som om man vill visa världen: Jag är inte en sociopat, jag lovar. Så länge jag jobbar och håller mig själv sysselsatt, tänker jag inte på det. Så fort jag slutar göra det jag gör, återgår man till zombie-mode och Big Fish-minnerna kommer flygande tillbaka. Likaså stenen i magen och smärtan i hjärtat. Det jobbigaste är att meddela alla andra om nyheten. Att säga det med sina egna läppar. Det känns som ett skämt varje gång jag säger det.

Önskar det var ett skämt. Väntar fortfarande på trummorna.