NICO Touches the Walls - The BUNGY

Diggat de här grabbarna ett tag, men av någon anledning har jag aldrig lagt upp något av dem. Som vanligt, underlig video, men gillar synkroniseringen i början :)

Äntligen är det snart dags för årets upplaga av Stockholms Filmfestival! Trots att plånboken skriker, håller jag för munnen och planerar på att köpa biljett till minst lika många filmer som jag gick på förra året. De som jag är intresserade att se är Hooked, Mermaid, Gomorra, Happy-Go-Luck, Tokyo!, Duchess (Tradition att se ett kostymdrama med Hermine och Ru varje år, förra året var det franska Angel, förrförra Pride & Prejudice).

Mina kanske-filmer inkluderar Baz Lahrmann's Australia med Nicole Kidman och Hugh Jackman, The Good, the Bad, the Weird, En Julberättelse (Bara för att det snart är jul + att Catherine Deneuve är med) Transsiberian, och Acné. Egentligen verkar Australia lite väl chickflick-aktigt kärleksdrama och jag har inte riktigt lust att betala för att se en sån film på bio. Anledningen till att jag ens överväger är pga att Baz Lahrmann är en bra regissör så det finns en stort chans att den inte alls kommer vara som jag tänker mig...
För övrigt vill jag undvika att falla på amerikanska filmer. Mest för att det är relativt lätt att få tag i en amerikansk film (vare sig köp eller nerladdning) om man en natt skulle vakna kallsvettig och får för sig att se en. Att få tag på en iransk, taiwanesisk eller kanske rumänsk film med sub är däremot snäppet svårare och därför tycker jag man ska ta sig chansen att se något annorlunda nu när chansen ligger på ett fat framför en och bara väntar. Vill man se amerikanskt är det bara att slå på Tv:n eller datorn.

Det är något riktigt oerhört mysigt med filmfestivalen. När jag var yngre var jag helt inställd på att filmfestivalen endast var till för kända eller rika personer och att såna som jag inte platsade in där. Lyckligtvis hade jag fel, fel, fel! Luffare eller Sturehäng, ack, film för främlingar tillsammans under ett och samma tak och bryr sig inte om vem du är eller vart du kommer ifrån.

Festivalen kommer pågå mellan 20 nov - 30 nov

Joaquin Phoenix avskedar sig själv som skådespelare och tänker fokusera sig på sin musikkarriär istället. Otroligt synd att förlora honom som skådespelare, då han är en av mina favisar ändå sedan jag såg Gladiator för första gången. Nästa film han gör kommer att vara den sista.

Breakfast Club remake in the makings. Nästa år kommer det en "moderniserad" version till Breakfast Club kallad "Bumped". Har varit en nyhet för mer än ett år tydligen, men jag blev inte mindre paff för det. Chans att lyckas? Låg.

Tredje säsongen är i gång i full fart. Början var något seg med tanke på vad man är vad vid i säsong 1 och 2. Nu börjar man gå upp i varv igen. Hjärtat pumpar fortfarande, ögonen sitter som fastlimmade framför den tjocka datorskärmen och isolationen är total. Läste i DN idag att man förväntas göra yttligare två säsonger till efter denna, dvs en fjärde och en femte säsong! Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Som tidigare nämnt vet man aldrig vart manusförfattarna planerar att hamna. Kommer Dexter helt plötsligt inse sina synder, skapa sig ett såkallat samvete och registrera sig i ett munkkloster? Han kanske utvecklar sin roll, tar på sig lite tights och mantel och kallar sig "The Dark Avenger". Positivt, negativt... I never know.

Har precis börjat att läsa första Dexter boken. Fick låna den av Martin, min väldigt nördiga Leonard-liknande kollega på jobbet som ofta gör dagen så mycket roligare att sitta av. Det finns två sorters nördar här i världen. Det finns dem som är riktigt nördiga på det sättet att de är så försjunkna i ett ämne att man ibland tycker det är otroligt att de ens märker när de måste uträtta sina speciella behov såsom toalett och föda. Den här typen av nördar är inte så haja på att tänka outside the box, dvs de ignorerar att fler ämnen utanför sin egen existerar. Jag har tyvärr träffat väldigt många anime/manga- och boknördar som faller i denna kategori. Fungerar ju på vad som helst egentligen, konst, film, historia. Personerna är hur som helst oftast väldigt jobbiga att umgås med 24/7. 

Sedan finns det nörd version 2, eller Geek 1.2 om man vill. Dessa nördar är precis som version 1 väldigt passionerat inne i sitt ämne och vet allting om det. Till skillnad från föregående definitionen är dessa nördar "smarta" och har en bredare syn på saker och ting. Majoriteten av dessa kan tänka utanför lådan och ur andra perspektiv än sitt eget. Martin tillhör den senare kategorin. Jag verkligen diggar människan, dels för att han är riktigt vuxen (Tja, det borde man väl vara vid 38) och ansvarsfull samt eftersom han är ett stort barn som älskar Battlestar Galactica, Big Bang Theory, och Sagan om Ringen. Han är djävligt streetsmart. Frågar man något, svarar han enkelt, pedagogiskt (utan att behandla en som om man vore ung och dum) och kan snabbt pendla mellan att se lika allvarig ut som om han snackar med Påven och att en sekund senare köra en av hans dåliga imitationer av någon gammal brittisk komediserie. Anledningen till att jag skriver ett litet hyllningstal till honom är att jag inte tycker att han får tillriktigt cred för det han gör. Han gör folk glada, men många är så inne i sig själva att de inte märker det. Hur som helst gillar jag att se vuxna människor som fortfarande vågar barnsliga. Även om man råkar på världens mest torra kontor borta i Solna, enda utsikten du har är en byggplats som aldrig verkar bli klar och en chef vars mun konstant verkar suga på citroner... Vågar man barnsla till sig, skicka word-puns till kollegorna på jobbet eller helt enkelt bara vara positivt genuin inställd till andra blir livet så mycket roligare...

För mycket Dexter och sovbrist gör att Nathalie börjar bete sig som Dexter/sociopat på kontoret. Vem gör tummen upp åt folk , i riktig  "Lämna det till mig!" anda? Jag, tydligen. Hur många personer är jag?

av Emile Hyperion Dubuisson

Visst känns det som om bilderna är tagna mitt i natten av en nyfiken liten äventyrare med ficklampa? Den nyfikna lilla äventyraren förmodligen befinner sig nog på någon annans mark  - objuden.

Julen börjar närma sig. Snart är det dags att ta fram julpyntet, förbereda julmusiken och inköpa saffran till lussebullarna, något som jag välkomnar helhjärtat! Ensam hemma filmerna, Bing Crosby, Medan du sov, middagar med nära och kära, kanelte, "What's this? WHAT'S THIS?" á la Tim Burton... Oh, Christmas how I adore thee!

Vi befinner oss i mellanstadiet mellan hösten och vinter, och därför tyckte jag att dessa ödsliga vackra bilderna av Daniel Freytag var som skapta för att representera detta tillstånd. :)

Trätt in i en seriös klassisk musik/opera period.  Rotat bland mamma och pappas gamla samling av Debussy, Dvorak, Mozart, Shumann, Grieg, Tchaikovsky, Rachmaninov, Beethoven m.m och tycks inte kunna sluta. Men om jag känner mig rätt kommer jag återgå till vanlig 60-tals musik förr eller senare.

Om man råkar vara i krokarna kring plan 4 i Kulturhuset nu mellan oktober-december får man bara inte missa att kolla in utställningen av fotografen Nan Goldin. Snavade på den med några kompisar en tråkig dag och blev väldigt inspirerad! Bilderna reflekterar hennes liv och människorna runt omkring henne och är väldiga intima och personliga. Ibland nästan lite för personlig kan man tycka. Vissa bilder är nästintill för hemska att titta på, andra är fest för ögonen. Kort sagt, finns det någonting att hämta för alla....
Gratis inträde t.o.m 19 år ~

Äntligen hemma igen. Nästan varje gång man går ut ur planet, går vägen till baggagebanden, tittar på Greta Garbo, Björn Björn eller Kungafamiljen som glatt tittar ner på en från väggarna fylls jag av en varm känsla. Kanske är det den långa resan som gör att man vill få det hela överstökat och åka hem till sängen, kanske är det hemlängtan, jag vet faktiskt inte.

Resan har varit ganska så skön faktiskt. Har fått vila ut rätt så mycket, trots det faktum att jag har bråkat lika mycket med mamma som jag har vilat. Mamma och jag passar lika bra tillsammans som ketchup gör i en kopp te. Tänk Jerry Seinfeld och Babu. Missförstånd som växer och växer till stora jättelika snöbollar och tillslut tar död på någon. Vi har totalt helt olika åsikter om allting, och när jag uttrycker min åsikt och lägger fram mina argument för hur jag ser det blir hon irriterad. Jag är den sista kvar i hushållet som snart ska flytta till eget och skapa mitt eget liv och det har varit särskilt svårt för henne att greppa. Så fort hon ser en liten baby lyser hennes ansikte upp och hon vänder sig mig och börjar behandla mig som om jag var 3 år gammal,, vilket är något jag har levt med hela mitt liv men accepterat just då. Men nu är jag nästan vuxen för crying out loud, och jag är trött på att behöva ta hand om en 3-årig "vuxen" kvinna som vill ta hand om sin plastdocka. Både mamma och pappa lever i sina gamla "Lex Luthor liv" med opera, champagne och balklänningar i huvudet. Det vill inte acceptera nutiden och lever kvar i sina gamla ideal och värderingar.

Visst, hon ska ha cred för att hon tagit hand om mig och min syrra alldeles själv och jobbar nästan 7 dagar i veckan för att försörja oss (Ett statement hon ofta kommer med när vi bråkar). Jag är tacksam för det, det är jag. Men om det nu är så svårt att bo kvar där vi gör är det inte bättre att hon kan flytta till en mindre lägenhet så hon kan slippa jobba lika mycket? Om jag flyttar ut slipper hon också betala för mig, och därmed blir livet ännu lättare för henne och kan kanske åka på resor oftare än vart 5:e år. Är det kanske egoistiskt att tänka så? Är det egoistiskt av mig att vilja klättra ur fågelboet och flyga själv?

Nej usch, något som skulle bli en liten summering av resan blev något helt annat...
Resan annars....

Läste mycket. Läste ut Jonathan Strange and Mr Norell som Oscar tipsat om. Tyckte om själva societetshumorn och att man blandat in Napoleon och annat historiskt i ett alternativt magiskt 1800-tal. Annars slog den inte riktigt till mig på käften sådär. Kanske är det fel på mig, men har inte riktigt blivit bortsvept av någon bok eller film på senaste tiden som har ansetts vara "Wow"-faktor. Varken Patrik 1,5, Mamma Mia eller Strange och Norell.

Du tittar nu på en lycklig ägare av en Nikon D60! Jag har aldrig ägt en kamera i mitt liv så jag tyckte att var dags. Alltid har jag fått följa med utvecklingen lite långsammare än alla andra. När jag gick i mellanstadiet fick jag en freestyle. Älskade verkligen min lilla svarta freestyle över allt på jorden. Jag spelade in musik från radio på kassettband och förde det med mig vart jag än gick. De coola kidsen hade däremot CD-Spelare (Wooow, tänkte jag, skiiiiiivoor). När jag började högstadiet fick jag en CD-spelare (Äntligen, tänkte jag!). De coola kidsen hade Ipod. Under sista året på gymnasiet önskade jag mig en Ipod mest av allt på jorden. Jultomten visade sig vara givmild. Snäppet bättre finns inte längre. Jag känner att jag äntligen har kommit ikapp decenniet!