Nu var det verkligen ett tag sedan jag skrev något om den där tv-kulturen på andra sidan jordklotet. Tror senaste antingen var om The Devil ("Djävlar" vad den var bra nu när jag tänker i efterhand.) eller Iljimae. Brukar inte titta lika ofta som jag gjorde en gång i tiden. Tror det kommer i humörsperioder. Om man känner sig lite kärlekskrank eller har lust att se på något "lätt" är japanska eller koreanska tv-serier helt perfa att slå på. De bidrar (oftast) dock inte särskilt mycket konstnärsmässigt.

Senaste serien jag har följt är koreanska Beethoven Virus, en sorts allvarlig version av Nodame Cantabile. Den handlar om en inkompetent orkester som får en Mr. Grumpy till dirigent. Dirigenten, Kang Mae, som är en världskänd dirigent, lyckas dock aldrig hålla sig till en orkester i mer än 6 månader. Antingen är det han som sticker, eller så är det medlemmarna som inte står ut med honom längre och går. Kang Mae, väldigt bra spelad av Kim Myung Min, är en riktigt Scrooge och förolämpar och trampar på andra som en del av hans vardagliga rutin. I orkestern finns även Du Ru Mi, en soon-to-be döv violinist som senare utvecklar en kärlek för Mr. Scrooge, och Gung-Woo, en f.d trafikpolis som visar sig vara ett musikaliskt geni. Nu måste orkestern och Kang Mae arbeta tillsammans för att kunna ge ett framträdande de blivit tilldelade av stadens borgmästaren. Om det finns något som varken orkestern eller Kang Mae är vana vid är det att arbeta i team-work...

Det största plusset med Beethoven Virus är nog casten. Även de mindre rollerna är meningsfulla på sitt sätt och skapar seriens helhet. Många serier brukar begränsa handlingen kring 3-4 personer,och jag kan ibland tycka att sådant blir så tråkigt att titta på i längden (Om det inte är så att karaktärerna har något sorts fascinerande psykiskt djup, men det händer inte så ofta), så jag säger bara: "the more the merrier". Kim Myung Min som spelar den allsmäktige dirigenten är en stor anledning till att man försätter titta på serien då han är väldigt framfusig och ärlig, något som känns vara ovanlig i asiatiska serier. Folk går hellre runt i cirklar, håller allting inne och vågar inte ens peta på någon annan varelse utan att känna sig illa till mods och generad.

En annan karaktär som gör allt mer underhållande är Gung-Woo, aka mini-Mozart, som blir Kang Mae's elev. Relationen mellan de båda kan nästan jämföras med Antonio Salieri och Wolfgang A. Mozart i Milos Formans Amadeus (En av mina favorit-filmer). Man känner arrogansen och rivaliteten mellan dem, samtidigt som de båda hyser enorm respekt för varandra och tar inspiration från varandra idéer. För mig är det roliga med Beethoven Virus inte den s.k kärlekstriangeln mellan Du Ru Mi, Kang Mae och Gung-Woo utan snarare själva processen karaktärerna går igenom för att tända eld på passionen de en gång i livet hade för musiken. Det finns en scen då orkestern har uppspel framför en halvtom publik, folk i orkestern saknas och allt är kaos. Då den utsprunglige solisten plötsligt är borta beordrar Kang Mae cellisten (som hemma är en underkastande hemmafru åt ett as) att ta solot istället. Detta är hennes enda chans efter 20 år att få tala upp, skrika på alla som tryckt ner på henne i smutsen, och Gud, när hon börjar att spela solot.... spelar hon med en inlevelse och passion som får vem som helst att dra igång tårkanalen litegrann. Alla inre frustrationer och aggressioner kommer ut i form av toner.

Allt som allt, tycker jag om den, trots sina obligatoriska cliché k-drama-scener som man kan störa sig på. Ett sådant exempel är att man tragiskt måste kasta in att en av huvudpersonerna plötsligt håller på att bli döv. Men! Förutom dessa invändningar tycker jag det är kul att se ett k-drama som INTE är helt fokuserad på dessa kärlekstrianglar och hur tufft rika människor egentligen har det. Kudos!