Artist: YMO (Yellow Magic Orchestra)
Låt: Rydeen

Dörren till stadens enda och bästa café slår om bakom mig då jag går ut på gatan och andas in den friska luften. Plötsligt känner jag någon bakom mig och jag faller ner på stenmarken. Jag försöker sträcka min hand i luften för att få hjälp men förgäves. Jag har blivit mördad. Av vem vet jag inte, och när jag vaknar igen sitter en svart varelse med röda ögon och viskar i mitt öra. Jag blir tilldelad chansen att åka tillbaka i tiden. Åka tillbaka och ändra mitt hemska öde. Ta reda på vem det är som vill mörda mig och varför. Det finns dock regler:

1. Gå inte in i dig själv, dvs ditt nutida jag. Det skapar en paradox.
2. Bli inte för känslosamt involverad med dina förfäder. Vi vet allihopa vad som hände/skulle ha hänt med Marty McFly och mor sin.
3. Tänk på konsekvenserna nutiden får av det du ändrar i dåtiden.

Jag är inte Nathalie länge, jag är Eike - the timetravelling Square Enix-wanna-be-look-a-like och jag tänker gå till botten av detta djäkligt underhållande och dåligt dubbade pc-mysterium!

//foto Tomio Ohashi

 

Julstämning är en riktigt klurig sak. Vissa människor får den genom att baka lussebullar, andra får julstämning av att spendera tid och pengar åt att skapa de perfekta julklapparna för att ge till sina käresta. Själv tycker jag man ska jobba mer på känslorna än presenterna. Jag får julstämning av snö, människor och julfilmer. Glittrande kall snö som bara får en vilja mysa hemma, lyssna på vad Bing Crosby har att säga och känna doften av hemlagade pepparkakor. Varje år i slutet av november dammar jag av de gamla julklassikerna Ensam Hemma, Medan du sov, Nightmare before Christmas och It's a Wonderful Life. Macaulay Culkin må vara en crackpot idag, men tänk så mycket han bidrar till människor varje år vid jultid. Det är svårt att göra julfilmer. Det är svårt att försöka vara julig och samtidigt försöka få med den där hoppet som, även om det bara är för en nanosekund, pulvriserar allt ont i världen och fyller den med värme.

En annan julfilm som egentligen kanske inte borde klassas som julfilm är Die Hard 1. Bland alla tyska mastodonter och en vass Alan Rickman finns dock även här en smula ho-ho. Kanske är det ett sätt att säga att julen kan finnas överallt, där man minst anar det. :)

Artist: Kate Bush
Låt: Running up that hill

Jag har aldrig sett en enda Wallander film, läst en enda Wallander-bok. Trots detta känner jag mig överraskande hemma i BBC's brittiska version av Wallander där Kenneth Branagh spelar titelrollen. Såg piloten härom veckan. Otroligt vackert foto. Blått, gult, svart. Det är nästan bara dessa färger som används i piloten och jag kan inte undgå från att älska det. Trots att alla pratar engelska känns det verkligen som det är svenskt. Visst, första avsnittets mördare kan ha varit lite förutsägbar men hey, första avsnitt är menade att försöka dra in människor i något. Varför inte kasta ett ben åt åskådarna för den här gången och låta dem vara lite stolta över sig själva för att ha listat ut gärningsmannen.

Det är lite den där somriga Morden i Midsommer känslan man får igen, fast utspelad på en helt ny plats och med en ny kultur (Tja, det utspelar ju sig i Skåne). Även om de pratar engelska känns det lite kul att se svenska flaggor och svenska skyltar lite här och där i bakgrunden. Längtar till att se fortsättningen. Svenska Wallander intresserar inte mig så mycket, hah. Inte för att jag tror att den är dålig, för det är den säkert (inte). Det är någonting med att britterna. De fattar hur man gör bra detektivserier. Sherlock Holmes-serien som gick på sommaren för 3-4 år sedan skrämde slag på mig.

Kenneth Branagh har alltid varit en sån där typ man har följt efter i utvecklingen. Vare sig det gäller hans regi eller skådespeleri så har jag i smyg alltid kollat in hans nya projekt. Kommer ihåg när jag såg nazistfilmen Conspiracy (Sammansvärjningen) med Sandra. Hans framträdande som Heydrich är hårresande (bokstavligt). Han ler, är artig och har en läskig maktkontroll. Colin Firth var också rysligt bra i den filmen Han fick ju trots allt en massa priser för rollen. Kanske något att slå på nu igen?

Snart kommer ju filmen Thor också. Handlar om en läkarstudent som upptäcker att hans alter ego egentligen är den nordiska guden Thor. Snacka om att ta Dr Jekyll och Mr Hyde till en annan nivå. Hur som helst ska det bli kul att se hur Kenneth Branagh regisserar vidundret. Läste på trivia att den ska ungefär bli som en ny "Gladiator" fast med nordisk mytologi inflätat.

Scheisse vad jag fnittrade första gången när jag såg det här klippet från Mago Mago. Ohno (och framför allt Nino) kärlek försvinner aldrig. Den kommer tillbaka förr eller senare.

Nu har jag kommit tillbaka från den sista filmen jag hade valt att se på Filmfestivalen, nämligen Gomorra. Övriga filmer som köptes i alla hast var: The Mermaid (Glömde bort!), The Duchess, Tokyo!, The Good/The Bad/The Weird. Blev tyvärr inte lika mycket film som förra året. Måste spara pengar ~

Eftersom jag gick ur salen på Gomorra för mindre än 20 minuter sedan har jag filmen friskt i minnet och jag känner att jag måste dumpa av mig reflektionerna. Känner mig nästan alldeles skakig. Jag känner mig ungefär som när jag såg Funny Games av Haneke i filmkunskapen. Jag satt och vred på mig hela tiden, tittade på klockan ett antal gånger, och var nästan inställd på att jag skulle gå ifrån filmen. Bara ställa mig upp, ta mina grejjer, och gå. Men samtidigt kändes det ohyfsat och fegt att gå ifrån en verklighet som visas framför en. Gomorra är ingen film, det är en dokumentär. Om man bortser från våldet, knarket och mentaliteten en stund är filmen själv väldigt bra framförd. Jag tyckte speciellt skådespelarna gjorde bra ifrån sig. För mig kändes det inte som om de var skådespelare som spelade framför mig, utan snarare riktiga människor som blir filmade utan att veta om det. Det är såna här filmer som lyckas bryta sönder den gamla romantiseringen av maffian till smulor.

"I say nightmarish, because one of the great strengths of the film is that, due to its aesthetic rigor, it feels as if there is no exit at all from this world that you're watching. Forget exposition in any traditional sense: when you look at the film you don't know what country you're in, they don't tell you, you don't know... let alone a city or a street, it's as if you're being dropped onto another planet. You're totally on your own and there's no relief, there's no way out-even though you sense the only way out is bad for the people up there on the screen." - Martin Scorsese om Gomorra

The Duchess - Definitivt den sämsta filmen jag såg. Kiera Knightley är all over the place. Kändes som en 2 timmar lång uppvisning av 1700-tals kläder. Ralph Fiennes var den enda som egentligen gjorde något med rollen. Gillar att han faktiskt spelade den elake maken relativt gråzonigt till skillnad som många andra aktörer i kostymdramer.

Tokyo! - Jag gillade den faktiskt. Har inte sett en surrealistisk film på länge, så nu passade det sig. Som tidigare nämnt är det tre olika regissörer som skapat sin ca 35 minuter långa lite berättelse om Tokyo nämligen, Gondry, Carax och Joon Hoo. Det är svårt att försöka jämföra dem på något sätt, för det är så olika varann som det bara går. Gondry's handlar tex om en tjej som tack vare sin inställning till livet börjar förvandlas till en stol. Carax's film är en sorts modern version av Godzilla och handlar om en man som bor i kloakerna i Tokyo. Stundvis lite för konstiga scener stöter man på, men i övrigt är den en riktigt feel-good film. Perfekt att se om det råkar vara så att man själv åker till Tokyo om lite mer än en månad :)

The Good, The Bad, The Weird - Ganska underhållande. Hörde någon jämföra den som en koreansk Pirates of the Caribbean. Kan stämma. Den har komedi, vilda västern action och bad guys med sexpack. Den gör så att jag får lust att se Clintans orginal Buono, il brutto, il cattivo., Il från 1966. Svårt att inte bli kär i The Weird's karaktär.