Om du gillar snabba farliga svärddueller, kvinnor i nöd eller en tuff Christopher Lee med ögonlapp, kommer du älska den här filmen! "De tre musketörerna" från 1973 är en av mina favorit filmer, och är en sådan film som tåls att tittas om på - många gånger. Jag kände att jag vart tvungen att tipsa om den bättre versionen innan man går och ser 1993's version med Charlie Sheen, som försig kan vara OK under vissa förhållanden, men inte kan hålla ett ljus till denna. Dock förstår jag inte varför man ens gjorde en remake. Kanske för att se om man kunde modernisera det hela? Aj aj aj...

I denna version finns det en skara kända skådespelare som Oliver Reed, Richard Chamberlain (Mamma har fortfarande en liten crush på honom sedan han gjorde Shogun och Törnfåglarna), Michael York, Christopher Lee, och Faye Dunaway. Tillsammans med Richard Lesters regi lyckas de göra den bästa och mest lojala filmatiseringen av Dumas kända bok. Ett smart drag var att dock bryta upp boken på två filmer, så att filmen inte blir rushad. Tyvärr har jag har inte haft chansen att se den andra filmen än (De fyra musketörerna), men jag har hört att de båda är lyckade.

En liten trivia och förmodligen det mest bisarra jag någonsin hört, är att regissören Richard Lester lurade alla skådespelarna att de endast spelade in en film, för att slippa betala dem för båda filmerna. Självklart så kom alla skådisarna till underfund om vad som hände och stämde den stackarn. Let that be a lesson to you directors out there...

Det är söndag, och man måste ta och vila upp sig inför den hetsiga veckan som följer. Varför inte koppla av med en mysig romantisk fransk film? Om det är några som vet hur man skapar romantik på duken är det fransoserna. Bara häromdagen såg jag "En långvarig förlovning", vars slut gör vilken hopplös romantiker som helst rörd. En annan favorit är den färgsparkande franska musikalen "Les Parapluies de Cherbourg" från 1964. Jag kommer ihåg när jag först såg den. Jag uppfattade den en liten aning seg i början, även om färgerna i filmen var som rena godiset för ögonen. Det tog också ett tag att vänja sig med att de sjöng konstant, utan en enda "talreplik". Slutet var däremot något som tog mig off guard. På endast 3 minuter vändes allt, och där satt man med en banan och grät floder som den tjejen man är. ;)
Alltså två typiska söndagsfilmer...