Dagens lilla "sparade på datorn i all hast"-pick up. :-)

I Lördags var det ut-och-var-lite-social kväll och därför stack jag och Martin till ett 5-års-firande-party av artsy-kafeet Café Pause som ligger i Ikebukuro. Mycket mingel blev det och trots att vi lyckades missa sista tåget blev den en riktigt nice kväll. Samlade på en massa visitkort och tips om framtida gigs och gettogethers, så det är nice nice. :) 

Den här veckan blir riktigt fullspäckad om någonting.  Söndags kom Erika, vi har kämpat oss igenom regn och vind för att kunna göra det bästa ut av den lilla tiden hon stannar här. Onsdag är det hiphop-kväll (vad gör man inte för det som är gratis), tors ska vi fira den andra Ericas kompis Lina som fyller 22, fredag är det frisör för mig och sen lördag skulle det kanske bli någon japansk hemmafest. Rasmus hade tydligen blivit bjuden av en tjej på tunnelbana och sagt till att ta med sig sina utländska vänner... Vi får se hur det där blir i alla fall...

I går vart det chillkväll hemma i rummet. Vi köpte en massa japansk godis (They sure know how to make chocolate, the japs) och tittade på E.T som inte Erika hade sett. Hur man lyckas undvika att inte se E.T förblir ett mysterium för mig...

Dagens betraktelse: Amerikaner är de jobbigaste och skrikigaste turistfolkslaget någonsin (Ganska så självklart kanske, men tycker det märks extra mycket i kontrast till japanerna)

Jag är inte direkt ett stort fan av Peter, Björn och John men jag tyckte det var lite kul att deras nya video visar lite ur en Yoyogi (stor och livlig park i Tokyo) Rockabillares liv. 

Här kommer faktiskt bra japansk musik. "Mind Wall" med Towa Tei feat. Miho Hatori. 

Miho Hatori har riktigt bra engelska hon... för att vara japan.

Trivia: Towa Tei var även med i 90-tals bandet Deee-Lite för övrigt.

Vackert, vackert, vackert!

Har hamnat i en ond cirkel där jag går och lägger mig när jag kommer hem och går upp när jag egentligen borde sova. I natt fick jag helt plötsligt lust att försöka hitta lite bilder på de gamla släktingarna. Jag har suftat runt ett tag, och detta är mina fynd... Tycker det är så sjukt intressant att fundera över att folk bärandes samma namn, samma blod ens existerat. Det känns så underligt... Undrar vad de har gått igenom i deras liv. Skulle vara fascinerade om man råkade snava på en dagbok eller något dagen man städar källaren. :)

Helt plötsligt får jag lust att träffa Phoebe...

Omattaseshimashita! おまったせしました！

Lunchlåda (omelettris, grönsaker), lunchlåda (spaghetti-something), middag. Jag är inte direkt världens bästa kock, är bättre på pajer och bakverk än maträtter, men det blev i alla fall ätbart (nr 2 var tveksamt, vill inte ens veta vad Ramsey skulle säga). Blivit helt såld på hemmagjord misosoppa för övrigt...

Idag hade vi katakana/hiragana prov i skolan. Gick rätt så bra. Dock var läraren trött på allt pratande i klassen så alla fick nya platser och jag parades ihop med schweizaren i klassen. Bara hans närvaro gör så att man börjar tycka seppuku inte låter som en dålig idé. Han tittar ner på alla i klassen, tror han är bäst på japanska, har en kalfläck på huvudet trots han är 22, och avslutar VARENDA mening på japanska med ett långt s-ljud som får mig att rysa och börja räkna till 10 i huvudet. Jag brukar nästan aldrig bli arg. Är riktigt bra på att se saker från olika perspektiv och undviker därför ofta att bli arg för ingenting. Men när jag ser honom sitta och skratta och himla ögonen mot någon som råkar säga fel japanska vill ja bara ställa mig upp och ge honom en riktig örfil. Djäklar vad det skulle kännas skönt! I tell you, en dag när jag råkar vakna på fel sida, och han triggar mitt bubblande mörker inombords, blir det inte vackert.

In other news, på söndag kommer Erika och hälsar på mitt lilla tokyo:anska hem! Saknar min lilla blonda disney/eurovision-nörd! Med sig har hon 3 paket müsli. Jag skulle kunna skriva en uppsats om hur mycket jag värderar en skål med müsli på morgonen. Mmm.... *dregel*... Müsli... Hmm, det finns i alla fall något gott som kommer från Schweiz. Har jag berättat hur extremt god den japanska mjölken är? Vet inte riktigt vad det beror på. Kanske har de socker i den? Hur som helst, är den riktigt god, till skillnad från den brittiska mjölken... eugh..

Det är söndag. Universell plugg- och filmdag. Hittills har jag dock bara lyckats pricka av den senare punkten. Stod och velade över att fortsätta på oldiespåret och se en Klintan-klassiker eller Fiddler on the Roof (En flashback av en onykter Sheldon vid keyboardet sjungandes "Drink L'chiam to liiiiiiiiife-fa") men beslutade mig att se nynerladdade independantfilmen Big Dreams Little Tokyo (2006).

Big Dreams Little Tokyo handlar om en vit snubbe som heter Boyd. Boyd bor med sin en amerikansk-japanske kompis Jerome. Medan Boyd strävar efter att bli en japansk businessman, strävar Jerome (Som känner att han är för att japansk för att se sig själv som amerikan, samtidigt som han är för amerikansk för att vara japan) att bli en professionell sumobrottare. Det är inte förrän de går med på att hjälpa varandra som saker börjar hända...

Först och främst, killen som spelar Boyd har verkligen fångat andemeningen med den japanska stereotyp businessmannen. Kroppspråket är stelt och robotlikt och hans outgrundliga ansiktsuttryck skulle kunna äga vilken pokerrunda som helst. Han måste verkligen vetat vad han gjorde/studerat mycket när han gick in i rollen. Filmen i sig själv var ganska så charmig faktiskt, trots några övergulliga "aww" scener runt slutet. Den tog med allt det där stereotypa tradionella japanska som alltid dyker upp i utländska japan-inspirerade filmer, men gav det dessutom en liten "reality check" om hur japanerna själva egentligen ser på det hela. Svårt att förklara, men det kändes som om man äntligen får se något japansk på film uti från ett ojapansk perspektiv som inte känns Karate Kid-aktigt.

Tyckte det var kul att koreanen som är med i tv-serien Heroes (Hiros vän Ando) också är med i den här. Återigen i rollen som japan. ;)

Om man råkar ha sina vägar runt Tokyo 13-15 februari borde man verkligen ta och besöka 12th Japan Media Festival som håller hus i National Art Museum i Roppongi. Gick förbi där en stund idag, och det var lite som en blandning av Tekniska- och Moderna Museet. Vet inte om man fick ta foton, men jag smygpaparazzade iallafall... Om man ser en japan göra det, borde det vara lagligt. Nästa utställning jag skulle vilja gå på är Mark Rydens (Åt Kakis vägnar) som öppnade förra veckan ^-^

På kvällen bar det iväg till Shibuya med Erika, Lina och Maria. Erika och Lina såg en modellkändis som jag inte alls vet vem det är, jag såg Ohno Satoshi i Shibuya och sen blev jag roligt nog scoutad som hårmodell av några stylister (Hej, självförtroende!). Nu är det dags att städa nya rummet dock, och kanske ta lite foton.

Dagens betraktelse: Jag vet att man kanske inte borde vara för naiv men jag har nog aldrig känt mig så trygg och avslappnad som jag gör i Tokyo. Inte för att jag varit rädd för att gå ensam hem på kvällen i Stockholm eller så, men på något sätt känns det konstigt att ens tänka tanken på att något skulle hända en i Tokyo. Folk låser nästintill inte sina dörrar här.

Anastasia (1956) blev det ikväll. Verkligen en mysfilm om man som jag har sett den tecknade Anastasia minst 6 gånger. Hon har verkligen en sån där simpel och enkel skönhet Ingrid hon. :) Satt och läste trivia på Imdb som den trivianörd jag är, och fick reda på en massa fakta om vilka stora kändisar som var förälskade i henne under hennes "regim". Bogarts fru hade tydligen varit så avundsjuk på Ingrid och insisterade på att Bogart hade en affär med henne under inspelningen av Casablanca. Hon konfronterade Bogart flera gånger i omklädningsrummet innan tagningarna, vilket resulterade att Bogart var förbannad mesta dels av tiden.

Imorgon är det äntligen dags att flytta till mitt nya guesthouse. Jag har aldrig varit mer glad över att få kunna laga min egen mat. Kommer lägga upp en massa matbilder á la Nilla.

Scen ur dokumentären

Ännu en serie av "I can't believe it's not a photo!" målningar...

På vägen hem efter Akihabara var jag så djäkla trött av någon anledning så jag nästan gjorde en sov-på-tåget-a-la-japan-style. Erika, kines-svensken i min klass hade snackat om att dra ut till Shinjuku några stycken på kvällen och se vart vi hamnade. Åt middag när jag kom hem och somnade sedan, vaknade vid 21, kände mig ungefär lika fräsch som Bernard som ligger däckad på soffan med en cigg i mungipan, och började sen snacka med Erika och Maria om planerna för kvällen. Skulle man rycka upp sig, duscha och dra iväg, eller skulle man tycka synd om sig själv, ligga i sängen och lukta äckel? Svaret blev ganska så självklart. Tog mig samman och träffade Erika, Maria, Martin, hennes kompis Lina och två koreaner vars namn jag inte kommer ihåg på Shinjuku station. Helt otroligt hur mycket folk det var. Erika kunde knappt gå själv för att leta efter en telefon (för att ringa koreanerna) utan att bli attackerad av minst 4 manliga hosts som ville visa upp sina flörtkunskaper.

Först stack vi till 300, en restaurang/bar där allt på menyn "bara" kostar 300 yen (ca 28 kr). Med oss kom yttligare en korean, och hans engelska var lite bättre så det gick faktiskt att kommunicera. Efter att ha proppat in oss med mat och jag blivit mätt flera gånger om stack vi vidare till ett koreansk häng som en av koreanerna tipsade om. Där blev det spel, gratis cocktails och flumsnack på höga nivåer. Vid 5.30 började vi dra oss och begav oss mot tunnelbanorna som börjar gå igen f.r.o.m 5.00. Gick och lade mig precis som mina grannar gjorde sig i ordning för att gå till jobbet.

Dagens betraktelse: Asiater är i allmänhet så ärliga och framfusiga när det gäller att berätta vad de tänker på. Om man träffar en kompis kompis som råkar vara japan, tittar japanen på en i några sekunder och lägger sedan fram sin analys om det första intrycket. "Oh, vad söt hon är!" "Oh, vilka fina örsnibbar" etc. Kanske deras sätt att själva försöka göra ett bra intryck?

I går bar det av till Akihabara, aka Geek 'n Electro Town. Om man som jag har en grejj för allting som rör gamla Nintendo och Sega har man verkligen kommit till himlen. Efter att ha dreglat lite på SNES konsoler (Me wantee!) gick vi in ett varuhus för att komma undan eftermiddagskylan. Där fanns syndiskt vackra tårtor i american-size. Väldigt ovanligt att stöta på! Japanerna gillar allt petite, oftast är inget större än vad de kan ta på eller få in i munnen.

Älskar när Disney går och balanserar på "olämplighetsgränsen".

Jag har upptäckt några gemensamma faktorer hos de karaktärer jag brukade falla för som liten. Basil Mus, Sideshow Bob, Mojo Jojo. De är alla vältaliga, egocentrerade och lider av storhetsvansinne. Undrar om det säger något om mig? ;)

Just idag fick jag en liten nostalgirelaps.

Igår hade jag privilegiet att äta traditionell japansk middag hos Martins hostfamilj. Vet inte när jag senast åt så djäkla god mat. Var så mätt att jag nästan trodde att jag aldrig skulle kunna stå igen. Sedan körde vi några rundor av Uno, Texas Hold ´Em och Tecken med de andra "familjemedlemmarna" från USA/Taiwan, Mexico och Schweiz. Spel och jag är no good, är så extremt tävlingsinriktad att det är skrämmande. För jämförelse, se Monica i Vänner.

Idag var det tänkt att bli hemma-plugg dag, men det var så fint väder att jag inte kunde hålla mig, så jag gick på en 3,5 h promenad till Meiji 100% Chocolate Café. En sorts japansk motsvarighet till Chokladfabriken, och har snuskigt god hemgjord glass och choklad. Hela 56 chokladsorter har man att välja på, allt från wasabi, honung och chili till ros, collage och basilika. Se tidigare inlägg för seriösa dregel-bilder. Nu till hieroglyf-studerandet!

Dagens betraktelse: Tydligen var det jordbävning här, en liten en, men jag sov tyvärr genom allt. Jag som ville känna den jag! Att inte få känna en jordbävning när man är i Tokyo är ungefär som att inte se körsbärsblommorna blomma ut på våren... Dock ska man kanske inte hoppas på en stor en.