En välputsad, charmig kille iförd armani står och lutar sig framför en tjej i en hiss. De viskar saker till varandra och killen ler och smeker hennes kind och lovar henne "a good time" nästa gång de träffar varandra igen. Flickan ler, kramar om killen, och försvinner ut genom hissen. Killen står ensam kvar i hissen och stirrar uti den tomma luften. Efter ett tag tittar han in i kameran och säger: "Jag hatar henne mest av alla mina klienter".

Så går en av mina favoritscener ur Jake Clennells dokumentär The Great Happiness Space som handlar de japanska hostarna i Osaka och deras klienter. Host/hostess-fenomenet är något som har förundrat mig länge. Män och kvinnor som säljer sina kroppar utan egentligen göra någonting fysiskt. Folk som går till hostklubbar är människor som vill ha något mer än sex. De vill ha kontakt med någon som kan förstå deras olycka och ensamhet. Någon de kan lita på att alltid vara där så länge de har pengarna för det.  Förståeligt kan man tycka, trots det faktum att allt är ett falsk skådespeleri.

Såg filmen för ett halvår sedan ungefär, men det är inte förrän nu när man har sett hostarna i verkligheten som jag kom att tänka på filmen igen. Rekommenderar verkligen den till den som vill ha en inblick till ett Japan man inte är van vid. Man lämnas inte oberörd, proomise.