Du får en signal upp i hjärnan. I hjärnans dammiga allmänbildningsarkiv letar signalen fram referatet som passar med sökningen. Bingo! Vidare åker signalen... steady she goes, ända tills det börjar känna lite i mungiporna. De börjar sakta, liksom slowmotion, dra sig tillbaka och skapa små kullar till kinder. Lungorna tar luft, samtidigt som kroppen lutar sig bakåt en aning, nästan som om det är nysning på gång. Rösten är redo... det är iallafall vad den brukar intala sig själv. KAZAM! Följande känsla går inte toppa för någonting i världen - skrattet.

Vad är det egentligen som gör att man ibland tar ställning till egentligen rätt nördiga saker och också tar det lika personligt som om motståndaren plötsligt hade mordhotat en familjemedlem? Ja, jag snackar förstås om den uråldriga Simpsons VS Family Guy diskussionen. Det finns ett få antal människor som kan uppskatta båda på en normal nivå och gärna undviker  att fördjupa sig i diskussionen vidare. De är realistiska. De vet att det är ungefär lika dumstridigt som att en Mac-följeslagare går fram till en Windows-följeslagare och säger "Which one of you bitches wants to dance?" (Random Moran psych), resultatet inte är vackert. Något ont och svårkontrollerat vaknar inombords och man vill antingen höra hur motståndaren håller med och förstår den geniala humorsymfonin som faktiskt existerade under Simpsons glansdagar (´92-´96), eller göra sig beredd på att förstöra de onda tankar han/hon har gentemot serien.

Återigen... why so serious? Är det för att det är ungefär som att jämföra färskpressad iskall apelsinjuice till avslagen Fanta som visserligen går att tvingas ner i magen bara pga Stewie. Är det som Mac/Windows slaget, som piraterna och ninjorna... kanske är det meningen att man faktiskt ska ta en ställning. Vi har inget val. Här finns inget medelsvensson "Jag ska rösta blankt"-anda. Det är krig, och vi är programmerade att vinna de verbala striderna, hur glasögonorm-ig, insulinbär-ig och sängvätiga vi än låter.