Jag är riktigt dåligt på att blogga ibland. Men känner att man hellre skriver när man verkligen känner att man har något roligt och kanske meningslöst att skriva om än att bli som en sån där jobbig blogg.se-featured-bloggare som skriver ett 3 rader IQ-befriat långt inlägg och sedan ställer en fråga till resten av bloggvärlden som besvaras av 100 Edward Cullen-kåta fashionistor (som endast kommenterar för att kunna länka till sin egna IQ-befriade Hej-jag-är-Jessica-15-år-här-är-mitt-liv blogg).... Zzzaap!! Nej, nu ska vi inte gå dit igen. Man blir bara bitter.

Läste ut min Burton biografi idag och hela diskussionen med Ed Wood och B-film genren fick mig att fundera lite på vad som egentligen är bra film eller television. Har ibland kommit i diskussion med människor som oftat börja rata en film eller serie bara pga att den haft en liten budget att gå på (vilket också syns). "Näe, den är så B, pallade inte se!"... säger de och börjar snacka om något "bättre" från förra året. Blockbusters som har megafet budget, Johnny Depp, och minst två sexskämt. Kan inte faila eller hur? Inte på pappret nej, för vi vet alla att filmen kommer dra in så snuskigt mycket pengar att tom den minsta birollen får tillräcklig med fet lön för att kunna pimpa upp huset sitt och bli featured på MTV Cribs. Where is the love? Det Ed Wood och många B-filmer har är charm. Något så litet och ömtåligt som charm. Har skaparna kärlek för det de håller på med märks det ganska så fort, och man lär sig att se undan den gummiga latexfasaden. Mycket i mediaindustrin handlar om pengagirighet och vare sig en produkt kommer att sälja bra eller inte. Något som jag kan störa mig på då och då. Om man har någonting man verkligen tycker om, skit i vad gubbarna ovan säger. Var som Ed Wood, gör exakt vad du vill trots att folk kanske kommer tycka att de du skapat är skit. För att sympatisera med folk som inte alls klarar av att se lite B-filmer kan jag dock förstå. Om man ser två valpar på ett hundstall; en med sideslen päls och kastanjbruna ögon, den andra ser lite kelögd och uppäten ut, väljer nog de flesta människor hund nr 1. Vem som sitter kvar i hjärtat i eftertexterna går ej att veta i förhand. Kliché ja(!): Går inte att döma, so don't do it.

Nästa bok föll bokstavligen ner i händerna på mig när jag letade efter en Stephen Hawking (Nej, jag tänker inte börja plugga relativitetsteorier) bok på stadsbiblioteket. The Science of Harry Potter. Filmen eldade nytt liv i den gamla HP kärleken man hade en gång i tiden...

 

Då var första officiella trailern till Tim Burtons Alice i Underlandet ute. Jag vet att man inte kan döma en film utifrån en ynka trailer, men jag vet inte riktigt om jag tyckte om den här så mycket. Val av klipp och ton gör att den ser ut som en till Kalle och Chokladfabriken vilket är lite synd. Har Burton tappat gnistan eller överdriver jag? Antar att det återstår att ses...

Är de inte alldeles ljuuuuvliga? Har alltid haft en svaghet för animation, även nu när man anses vara vuxen letar jag febrilt efter nya filmuppdateringar från animatörer världen om. Första gången jag såg de onda skeletten i Jason and the Argonauts hamnande mina käkar på golvet av chock. Tankarna som simmade runt i mitt huvud var inte olikt en åskådare som precis blivit lurad av en magiker... 'Hur gör han det? Vad är tricket?' Undrade man...

Bilderna ovan kommer från 6 olika Disney filmer (2 bilder är ifrån en och samma film). Gissa vilka...

Det kommer ta ett tag innan vi får se Simon Pegg och Nick Frosts nya projekt Paul på filmdukarna, men så länge underhåller de oss med videobloggerier. Edgar Wright (som tillsammans med Pegg och Frost gjorde världens bästa tv-serie - Spaced) kastade en frisbee från Toronto till Mexico för att visa att han tänker på dem.

Varför måste True Blood ha ett sorts mål att ha minst en sexscen eller orgie i varje avsnitt? Jag förstår inte riktigt vad det bidrar till kvalitén av serien över huvudtaget. Första gången jag började störa mig på det slutade jag titta, väntade ett tag tills jag fick lust att ge den en till chans. Helt plötsligt vart den lite rolig... på ett sånt där vassa kommentarer-svart humor sättet. Nu är jag irriterad igen och får lust att lägga av igen. Storyn är intressant, varför ta upp 2/5 av tiden i varje avsnitt för att förstöra det.

Helt inne i Green Wing by the way. Störde mig rejält på Goldielocks i början. Riktigt annoying-little-twat han var. Men nu... Att hon ens kan titta åt Gay's håll är orealistiskt. Ligger nerbäddad i sängen med en kopp te, täcke uppe vid öronen, fnittrandes som en liten skolflicka. "SHEEEEEP!"

 

Ja... här var det dött. Orkar inte med ledigheten mycket längre till... Jobb, skola...vad som helst, kom! Får lust att spela något zombie-dödar spel, så frusterad är jag. Snudd på att man inte har tålamodet att sitta och läsa en bok eller se en film längre. Känner mig som en addict av någon sort. Sitter och viftar på foten och knäcker fingrarna i väntan på att någonting gott ska komma. Vad det är vet jag inte... Så länge får man väl äta lite laxpaj och öppna Green Wing-boxen som inköptes i Chinatown. Ah... kill me.

Någon slår på en film. Du vet inte vilken film det är eller vem som har gjort den. Trots det vet du inom blotta 10 sekunder om filmen du tittar på är en Tim Burton-film eller ej - vare sig om du gillar honom eller inte.

Edward Scissorhands var den första Burton-filmen jag någonsin såg. Jag var 6 år gammal och satt uppe sent tillsammans med storasyrran en natt. Vi satt ihopkurade under ett stort täcke framför TV:n och jag kommer ihåg hur de första scenerna med den mycket gamla tant Winona och snön utanför fönstret spred rysningar över kroppen på mig, nästan som om den kände på sig att den här filmen, den är speciell. I och med sluttexterna började rulla var jag rädd, nyfiken, hjärtkrossad, lycklig, deprimerad, skakig, överraskad...allt på samma gång. Jag visste inte riktigt att en sån sorts film kunde existera.

När Big Fish kom började jag gråta så mycket så man kunde tro att ögonen skulle ploppa ut. Vi gick och såg den med skolan en gång. Jag hade redan sett den en gång innan och tänkte att jag kommer väl inte bli lika påverkad den här gången. Fel. Satt och försökte gömma tårarna då sluttexterna kom och ville inte prata med någon. En kille i min klass klappade mig på axeln och sa: "Det är lugnt, t.o.m jag blev tårögd". Visst, jag brukar gråta ganska ofta till sorgliga filmer (kanske en sorts kompensation till att man inte gråter i verkligheten så mycket?), men inte alls i samma nivå som denna. Det finns alltid någonting i hans filmer som jag verkligen kan känna igen mig i och tar extremt personligt. Nu när jag håller på att läsa biografin Burton on Burton vet jag varför. På många sett är den tonåriga Tim rena rama spegelbilden till ens egna liv och barndom. När han förklarar hur han kände sig och hur han ser på saker nu för tiden, är det nästan som om han pratar med sitt gamla jag och ger råd och svar om hur man skall handskas med framtiden. Orden går rakt in... tja vart exakt vet jag inte, men uppslukas gör dem, och man känner sig så otroligt inspirerad. Inspirerad om att skapa nya saker, stå emot samhällets klyschor och göra sin egen grejj.

Jag skulle inte kunna kalla Burton för min favoritregissör då det finns djäkligt mycket bättre filmer där ute än tex Beetlejuice eller Charlie and the Chocolate Factory, men han har något något oförklarligt och magiskt. Som person är han så fruktansvärt fascinerade att jag inte har ord för det... Burton on Burton får mig att återupptäcka den kunskapen. Säger bara: läs den!

/flickr

Voila! Har suttit de senaste två dagarna och försökt konstruerat ihop den ultimata film-ost playlistan på Spotify. Ä-ä-älskar filmmusik... det är otroligt hur man ibland kan koppla en viss melodi eller sång till en specifik scen. Man ser scenen spela i huvudet lika klart som om man skulle slå på filmen on the spot.

Vissa OST:ar fanns inte på Spotify så då har jag bara använt orginal-låten. Man kan inte direkt ha en perfekt film-lista utan att ha Billy Elliot dansande till A Town Called Malice... Har förmodligen glömt någon som borde vara med... Lyckades i alla fall hålla den under 30, woho.

Och nu.... vad vi alla har väntat på - matporr. Tänkte att man lika gärna kunde göra ett helt inlägg för lite av maten vi ätit under veckan istället för att lägga upp bilderna helt random. Korean BBQ (Är utan tvekan en av världens bästa uppfinningar. Vem behöver glödlampor och fonografer när man kan äta grillat marinerat kött, kimchi, och daikon ihoprullat i salladsblad?)...Ångkokt ris och fisk, Coldstone glass, och sist men inte minst Blueberry Cheesecake som faktiskt inköptes på ett Charlie Brown Café.... Skäggpappor har man också ätit flitigt men de är ju så små och har ät-mig-nu ansikten så jag har tyvärr ingen porrbilder på dem. De japanska ser i alla fall ut såhär...

Screw healthy. Äta nyttigt kan man göra hemma i Sverige med resten av befolkningen...

Sitter på Starbucks med en sockersöt green tea latte och betraktar alla kineser runt omkring... Killen i kassan: "You want your latte ice or cold?"

Imorgon flyttar jag och C till ett hotell i Beijings mitt och vinkar tårfyllt adjö till de små kackerlacksliven som ligger och gömmer i väggarna i lägenheten. Jag vill inte ens veta hur mycket pengar jag har kvar när jag kommer hem till Sverige. Lär inte vara 4-siffrigt längre... Kan inte studera.nu säga om jag har kommit in på SU eller inte, så man kan börja söka heltidsjobb. Hatar att inte veta. London/Somerset/Liverpool och Irland-resan i aug/september lockar...! :) Vill börja planera nu...

Fick reda för några dagar sedan att jag kommer få chansen att göra provet till japanska ambassadens stipendium. Lyckan spred sig som svininfluensan i kroppen och jag ville faktiskt plugga inför det precis i det ögonblicket. Enda problemet är mattedelen. Kul att man aldrig ens pluggat sin eller cos på gymnasiet. Hur ska de förvänta sig att man kan sånt om man inte är en naturare? Det står ju inte precis på skolplanen...tja, i Japan kanske. Jaja... det får bli mycket självpluggande på Stadsbiblioteket när jag kommer hem. Har drygt en månad på mig att trycka in alla matematiska formler... Kanske är det tom värt att hyra en Sheldon som sitter och himlar med ögonen åt de lättaste talen man går igenom och kanske lär ut en löjlig mattevisa som det slutar med att man kommer att nynna tyst för sig själv under provet?

Usch, får lite Tokyo-relaps av att vara här...

Harry Potter and the Half-Blood Prince filmen - chans till Oscarnominering?

Läste på Firstshowing att det är en möjlighet, i och med att antalet oscarnomineringar har dubblats i år. De som har sett filmen säger att de är den bästa hittils och är fylld av humor, mystik, action, spänning...yaddiyadda, ja allt det där som gör en bra film.

Med tanke på att föregående film (också gjord av David Yates) var den värsta Harry Potter filmen jag sett, var det verkligen ingenting jag förväntade mig att höra om den här filmen. Håller på att läsa om 6:an här nu i Kina så man inte glömmer bort boken efter man har sett filmversionen. Samtidigt kanske det gör att det blir ännu svårare att bli impad... Jaja, hellre att man går in i biografen med låga förväntningar och blir överraskad än att man blir besviken igen.