Jag är riktigt dåligt på att blogga ibland. Men känner att man hellre skriver när man verkligen känner att man har något roligt och kanske meningslöst att skriva om än att bli som en sån där jobbig blogg.se-featured-bloggare som skriver ett 3 rader IQ-befriat långt inlägg och sedan ställer en fråga till resten av bloggvärlden som besvaras av 100 Edward Cullen-kåta fashionistor (som endast kommenterar för att kunna länka till sin egna IQ-befriade Hej-jag-är-Jessica-15-år-här-är-mitt-liv blogg).... Zzzaap!! Nej, nu ska vi inte gå dit igen. Man blir bara bitter.

Läste ut min Burton biografi idag och hela diskussionen med Ed Wood och B-film genren fick mig att fundera lite på vad som egentligen är bra film eller television. Har ibland kommit i diskussion med människor som oftat börja rata en film eller serie bara pga att den haft en liten budget att gå på (vilket också syns). "Näe, den är så B, pallade inte se!"... säger de och börjar snacka om något "bättre" från förra året. Blockbusters som har megafet budget, Johnny Depp, och minst två sexskämt. Kan inte faila eller hur? Inte på pappret nej, för vi vet alla att filmen kommer dra in så snuskigt mycket pengar att tom den minsta birollen får tillräcklig med fet lön för att kunna pimpa upp huset sitt och bli featured på MTV Cribs. Where is the love? Det Ed Wood och många B-filmer har är charm. Något så litet och ömtåligt som charm. Har skaparna kärlek för det de håller på med märks det ganska så fort, och man lär sig att se undan den gummiga latexfasaden. Mycket i mediaindustrin handlar om pengagirighet och vare sig en produkt kommer att sälja bra eller inte. Något som jag kan störa mig på då och då. Om man har någonting man verkligen tycker om, skit i vad gubbarna ovan säger. Var som Ed Wood, gör exakt vad du vill trots att folk kanske kommer tycka att de du skapat är skit. För att sympatisera med folk som inte alls klarar av att se lite B-filmer kan jag dock förstå. Om man ser två valpar på ett hundstall; en med sideslen päls och kastanjbruna ögon, den andra ser lite kelögd och uppäten ut, väljer nog de flesta människor hund nr 1. Vem som sitter kvar i hjärtat i eftertexterna går ej att veta i förhand. Kliché ja(!): Går inte att döma, so don't do it.

Nästa bok föll bokstavligen ner i händerna på mig när jag letade efter en Stephen Hawking (Nej, jag tänker inte börja plugga relativitetsteorier) bok på stadsbiblioteket. The Science of Harry Potter. Filmen eldade nytt liv i den gamla HP kärleken man hade en gång i tiden...