Rotar lite bland gamla Tokyo bilder som är tagna av Martin. Knappt tittat igenom dem innan då de legat på min andra hårddisk så nu vart det äntligen dags. More to come... :)

Jag är riktigt dåligt på att blogga ibland. Men känner att man hellre skriver när man verkligen känner att man har något roligt och kanske meningslöst att skriva om än att bli som en sån där jobbig blogg.se-featured-bloggare som skriver ett 3 rader IQ-befriat långt inlägg och sedan ställer en fråga till resten av bloggvärlden som besvaras av 100 Edward Cullen-kåta fashionistor (som endast kommenterar för att kunna länka till sin egna IQ-befriade Hej-jag-är-Jessica-15-år-här-är-mitt-liv blogg).... Zzzaap!! Nej, nu ska vi inte gå dit igen. Man blir bara bitter.

Läste ut min Burton biografi idag och hela diskussionen med Ed Wood och B-film genren fick mig att fundera lite på vad som egentligen är bra film eller television. Har ibland kommit i diskussion med människor som oftat börja rata en film eller serie bara pga att den haft en liten budget att gå på (vilket också syns). "Näe, den är så B, pallade inte se!"... säger de och börjar snacka om något "bättre" från förra året. Blockbusters som har megafet budget, Johnny Depp, och minst två sexskämt. Kan inte faila eller hur? Inte på pappret nej, för vi vet alla att filmen kommer dra in så snuskigt mycket pengar att tom den minsta birollen får tillräcklig med fet lön för att kunna pimpa upp huset sitt och bli featured på MTV Cribs. Where is the love? Det Ed Wood och många B-filmer har är charm. Något så litet och ömtåligt som charm. Har skaparna kärlek för det de håller på med märks det ganska så fort, och man lär sig att se undan den gummiga latexfasaden. Mycket i mediaindustrin handlar om pengagirighet och vare sig en produkt kommer att sälja bra eller inte. Något som jag kan störa mig på då och då. Om man har någonting man verkligen tycker om, skit i vad gubbarna ovan säger. Var som Ed Wood, gör exakt vad du vill trots att folk kanske kommer tycka att de du skapat är skit. För att sympatisera med folk som inte alls klarar av att se lite B-filmer kan jag dock förstå. Om man ser två valpar på ett hundstall; en med sideslen päls och kastanjbruna ögon, den andra ser lite kelögd och uppäten ut, väljer nog de flesta människor hund nr 1. Vem som sitter kvar i hjärtat i eftertexterna går ej att veta i förhand. Kliché ja(!): Går inte att döma, so don't do it.

Nästa bok föll bokstavligen ner i händerna på mig när jag letade efter en Stephen Hawking (Nej, jag tänker inte börja plugga relativitetsteorier) bok på stadsbiblioteket. The Science of Harry Potter. Filmen eldade nytt liv i den gamla HP kärleken man hade en gång i tiden...

 

Då var första officiella trailern till Tim Burtons Alice i Underlandet ute. Jag vet att man inte kan döma en film utifrån en ynka trailer, men jag vet inte riktigt om jag tyckte om den här så mycket. Val av klipp och ton gör att den ser ut som en till Kalle och Chokladfabriken vilket är lite synd. Har Burton tappat gnistan eller överdriver jag? Antar att det återstår att ses...

Är de inte alldeles ljuuuuvliga? Har alltid haft en svaghet för animation, även nu när man anses vara vuxen letar jag febrilt efter nya filmuppdateringar från animatörer världen om. Första gången jag såg de onda skeletten i Jason and the Argonauts hamnande mina käkar på golvet av chock. Tankarna som simmade runt i mitt huvud var inte olikt en åskådare som precis blivit lurad av en magiker... 'Hur gör han det? Vad är tricket?' Undrade man...

Bilderna ovan kommer från 6 olika Disney filmer (2 bilder är ifrån en och samma film). Gissa vilka...

Det kommer ta ett tag innan vi får se Simon Pegg och Nick Frosts nya projekt Paul på filmdukarna, men så länge underhåller de oss med videobloggerier. Edgar Wright (som tillsammans med Pegg och Frost gjorde världens bästa tv-serie - Spaced) kastade en frisbee från Toronto till Mexico för att visa att han tänker på dem.

Varför måste True Blood ha ett sorts mål att ha minst en sexscen eller orgie i varje avsnitt? Jag förstår inte riktigt vad det bidrar till kvalitén av serien över huvudtaget. Första gången jag började störa mig på det slutade jag titta, väntade ett tag tills jag fick lust att ge den en till chans. Helt plötsligt vart den lite rolig... på ett sånt där vassa kommentarer-svart humor sättet. Nu är jag irriterad igen och får lust att lägga av igen. Storyn är intressant, varför ta upp 2/5 av tiden i varje avsnitt för att förstöra det.

Helt inne i Green Wing by the way. Störde mig rejält på Goldielocks i början. Riktigt annoying-little-twat han var. Men nu... Att hon ens kan titta åt Gay's håll är orealistiskt. Ligger nerbäddad i sängen med en kopp te, täcke uppe vid öronen, fnittrandes som en liten skolflicka. "SHEEEEEP!"

 

Ja... här var det dött. Orkar inte med ledigheten mycket längre till... Jobb, skola...vad som helst, kom! Får lust att spela något zombie-dödar spel, så frusterad är jag. Snudd på att man inte har tålamodet att sitta och läsa en bok eller se en film längre. Känner mig som en addict av någon sort. Sitter och viftar på foten och knäcker fingrarna i väntan på att någonting gott ska komma. Vad det är vet jag inte... Så länge får man väl äta lite laxpaj och öppna Green Wing-boxen som inköptes i Chinatown. Ah... kill me.