Så börjar livet... ! Om någon hade frågat mig för ett halvår sedan hur kan kände mig gentemot studenten hade jag nog svarat: Panik eller ångest. Nu däremot, är det en känsla som är ljuvare än vilken Napeleon bakelse som helst! Känner hur friheten står vid min dörr och väntar på att jag ska ta ta emot den. Det gör jag också - glatt.

GERONIMO säger jag bara! Dags att resa och se runt om i världen! Prova på olika kulturer, språk och mat...! :)
På söndag åker jag till Paris, därefter blir det väl Italien någon runda om inte Toyko kommer emot mig fortare än förväntat.

Återigen har jag min systers hjärntvättande av Simpsons sedan barnsben lämnat spår av sig idag. Fick helt plötsligt lust att se Cape Fear filmerna (Orginalet från 1962 och remaken av Scorsese från 1991). Cape Feare heter Simpson avsnittet där Sideshow Bob blir frisläppt ur fängelset trots sin brösttatuering Die, Bart, Die som han lugnt förklarar är tyska inte engelska och översätts alltså "The Bart, the". Efter att han frisläpps ger han sig så klart efter Bart, och avsnittet bjuder på minst ett halvt dussin parodier av '91 versionen av Cape Fear. Eftersom Cape Feare är förmodligen mitt favorit Simpsons avsnitt ever och jag har sett den minst 20 gånger blev upplevelsen av '91 filmen bara roligare (trots att det kanske inte var menat).

Rakt på sak så föredrar jag nog orginalet över remaken, trots att den också är väldigt bra gjord. Det finns två scener i '62 versionen som verkligen fastnade hos mig. Den ena var i början då Max, våldtäcksmannen som blir frisläppt efter 8-14 år (olika för båda filmerna), gör ett besök hos dottern i familjen han trakasserar. Som tittare tror man han kommer göra något, men det gör han inte. Han går lugnt efter henne och ler sådär äckligt och lagligt som den sluga typen han är. En annan scen är precis innan ska han misshandla en kvinna. Hon ligger på sängen i underkläder och de tittar på varandra i tystnad. Innan var Max lika trevlig som Fröken Ur, men nu ser hon en förändring i hans blick och det reflekteras så vackert i hennes ögon och kroppsspråk. Slutet som däremot skulle vara "läskigt" blev lite av en gäsp. Där tar '91 versionen över något med sina blodiga och actionfyllda scener (Dock inte med mycket marginal). Något som jag tyckte var intressant är hur mer realistisk '91 versionen var. Familjen avspeglas som allt annat än perfekt till skillnad från orginalet där dotterns ljuva blonda lockar underligt nog alltid lyckas se likadana ut trots allt oväder och springande.

(Bilden av Sideshow Bob när han går på kratterna om och om igen blir aldrig gammal.... )