Någon slår på en film. Du vet inte vilken film det är eller vem som har gjort den. Trots det vet du inom blotta 10 sekunder om filmen du tittar på är en Tim Burton-film eller ej - vare sig om du gillar honom eller inte.

Edward Scissorhands var den första Burton-filmen jag någonsin såg. Jag var 6 år gammal och satt uppe sent tillsammans med storasyrran en natt. Vi satt ihopkurade under ett stort täcke framför TV:n och jag kommer ihåg hur de första scenerna med den mycket gamla tant Winona och snön utanför fönstret spred rysningar över kroppen på mig, nästan som om den kände på sig att den här filmen, den är speciell. I och med sluttexterna började rulla var jag rädd, nyfiken, hjärtkrossad, lycklig, deprimerad, skakig, överraskad...allt på samma gång. Jag visste inte riktigt att en sån sorts film kunde existera.

När Big Fish kom började jag gråta så mycket så man kunde tro att ögonen skulle ploppa ut. Vi gick och såg den med skolan en gång. Jag hade redan sett den en gång innan och tänkte att jag kommer väl inte bli lika påverkad den här gången. Fel. Satt och försökte gömma tårarna då sluttexterna kom och ville inte prata med någon. En kille i min klass klappade mig på axeln och sa: "Det är lugnt, t.o.m jag blev tårögd". Visst, jag brukar gråta ganska ofta till sorgliga filmer (kanske en sorts kompensation till att man inte gråter i verkligheten så mycket?), men inte alls i samma nivå som denna. Det finns alltid någonting i hans filmer som jag verkligen kan känna igen mig i och tar extremt personligt. Nu när jag håller på att läsa biografin Burton on Burton vet jag varför. På många sett är den tonåriga Tim rena rama spegelbilden till ens egna liv och barndom. När han förklarar hur han kände sig och hur han ser på saker nu för tiden, är det nästan som om han pratar med sitt gamla jag och ger råd och svar om hur man skall handskas med framtiden. Orden går rakt in... tja vart exakt vet jag inte, men uppslukas gör dem, och man känner sig så otroligt inspirerad. Inspirerad om att skapa nya saker, stå emot samhällets klyschor och göra sin egen grejj.

Jag skulle inte kunna kalla Burton för min favoritregissör då det finns djäkligt mycket bättre filmer där ute än tex Beetlejuice eller Charlie and the Chocolate Factory, men han har något något oförklarligt och magiskt. Som person är han så fruktansvärt fascinerade att jag inte har ord för det... Burton on Burton får mig att återupptäcka den kunskapen. Säger bara: läs den!