När man jobbar kontor lär man ganska så fort vilka pratkvarnar man ska undvika, vilka man inte vill bli påtagen surfandes på internet och vilka som fifflar med lönerna. Här följer en lista på några inte så olikt The Office människor som jobbar på mitt jobb:

Eftersom jag inte kommer stanna så länge har jag inte riktigt brytt om att plugga mig in deras namn så jag hittar på nya.

Lisa - 28/32 års åldern, rätt så söt och trevlig. Ler som om hade lagt på något äckligt på tänderna som gör att hon nu inte kan stänga munnen. Hon pratar med mig (och alla 50+ för den saken) som om jag vore 3 och precis gjort blöjan.

Angelica - Håller på med lönerna. Hon har en liten svart boll till hund och kommer alltid lite när hon vill men skriver (Enligt min mamma)  självklart in att hon kommit 1 timme tidigare. Eftersom hon fixar lönerna vill man inte hamna i hennes Most Wanted lista. Hon gillar att ha koll på vad folk gör och rättar gärna dem trots att hon är så motsägelsefull som hon är. Tror inte att hon tycker om mig. När jag jobbade här i somras kom hon in i mitt lilla bås ett antal gånger och kollade om det gick "bra" med arbetet (Eller snarare om jag ens jobbade).

Arne - Vaktmästare. Om Scrubs har lärt oss någonting så är det att alla vaktmästare är irritationsobjekt. Arne är min. Arne är en mästare på att statera det uppenbara.

Arne:"Man stänger av med "Av"-knappen"
Jag (i mitt huvud):  ".... Oj, om du inte hade sagt det där hade jag kanske tryck på På-knappen och då kanske vi aldrig hade fått gå hem!"
Jag (till Arne): "Inga problem! (tummen upp)"

Agneta - Smörerska. Är en av chefens högra händer (andra är lilla runda Gretchen) och vill klättra i karriärstegen. Hon är lite mer av en business kvinna än de övriga som mest jobbar för lojaliteten. Går efter chefen som om han vore en blomma och hon bi.

Terese - Receptionisten. Det är egentligen inget fel på människan. Hon är inte värre än människorna ovan, det är bara lite awkward att hon ögnar en varje gång man måste gå förbi receptionen (Som centrerar kontoret) och man vet riktigt om man ska titta ner i golvet för att undvika hennes ögonkontakt eller säga "Hej" som ett fån varje gång man passerar. Brukar bli att jag hälsa ca 2 gånger per dag och tittar på något annat resten av gångerna.

Det finns klart hyfsade människor också, inte bara freaks. Min arbetsgivare är en av dem. På ett sätt har jag blivit så van att jobba på kontorliknande jobb att jag delar mig i två bitar. En del av mig skrattar lite artigt åt tråkiga skämt och kommer med hurtiga kommenterar, den andra delen genomskådar personen framför mig, tänker ut vad han gör när han kommer hem och hur hans barn ser ut. Jag vet inte riktigt om det är positivt eller negativt. Jag tycker om när man kan vara ärlig med människor, vilket jag är så mycket som är humant möjligt, speciellt när andra människor uttrycker åsikter. Är detta en sorts nutida Darwin-teori man måste följa för att överleva i dagens samhälle? Artighet är ju viktigt, men hur skiljer det oss från att bli som Agneta? Agneta har, precis som oss, ett högre mål och vill helst gärna nå det där målet, även om det innebär att säga "hejdå" till sig själv momentärt och "hej" till målet. Kanske är det så att man måste balansera det "smöriga/artiga" med sig själv för att få det + - ?