Lånade Lost in Translation av Cecilia häromdagen. Vet inte riktigt varför jag fick lust att se om den. Kommer ihåg att jag såg den strax efter den kommit ut på biograferna och piratkajen i USA. Första gången jag såg den fattade jag inte precis ett tyckte för den. Jag "fattade" väl inte den, om man skall uttrycka sig så. Efter att ha sett om den en andra gång förstår jag varför alla gick bananer över den. Som min teaterstuderande vännina brukar säga när hon imiterar pretentiösa 3:or då något är klockrent: "Du har speeettttssat kärnan!", dvs sätta huvudet på spiken. Ungefär så kändes det efter jag sett om den. Det var som om se sig själv på något sätt. Kanske är det endast nu efter gymnasiet då man egentligen seriöst börjar klura på alla frågor som senare kommer utforma sitt eget liv. Sofia Coppola har verkligen fångat hur det känns att vara fast i ett hörn, man är inte ledsen, inte glad, utan flyter snarare runt i tomheten i hopp om att stöta på något livsinspirerande. Och hopp får man efter sluttexterna börjat rulla. Trots att det inte sägs, kan man inte hjälpa att höra det där klichée-aktiga hoppet som klingar vackert i öronen - you are not alone.