Tanken att jag befann mig i Tokyo när jag landade på Narita Airport var konstig. Där stod man, alldeles ensam i en helt annan galax, baggagen försenade pga det försenade flyget, en smutsig och illaluktande gaijin vars kunskap i japanska förmodligen skulle kunna jämnföras med en 3-årings. Säg ett ord, peka lite vilt och så blir man snart förstådd. Gick av vid Shinjuku station för att hämta nyckeln till mitt guesthouse. Möttes av två giganska jättar från framtiden till arkitektur. Hade tyvärr inte kameran med mig just då men jag ska ta en heldag och fota runt sen. Att bara säga otroligt är en underdrift.

Några första intryck under dessa +24-timmarna:

* Visst att man har läst att Tokyo är rent och så, men herregud, man skulle kunna äta på tunnelbanegolven, så rent är det. Tom toaletterna på centralen är helt spotless. Duktig personal eller överhövliga japaner som städar efter sig? Förmodligen båda.

* Stereotypjapanerna. Businessmen, gymnasieelever i skoluniform med 10 strappers på mobilen, OL's (Office Lady), otakus (har alltid keps, glasögon och en stor shounen jump i famnen). En tunnelbanetur och man har mött alla!

* Jag vet inte riktigt om det är för att jag luktar äckelpäckel och har fett hår, men jag har känt mig riktigt utstirrad i tunnelbanan och på stan (Trots det faktum att jag inte ens är blond eller något annat kul som är ovanligt). Whats the matter, never seen a foreigner before? Tänk då om man faktiskt ser bra ut, snacka om glare-attack man lär få då.

* Snack och lunchlådsutbudet är femtriljoner gånger godare än vad jag någonsin träffat på. Nyttigare också!