/ Maria och jag i Hiyoshi (Yokohama)

Idag är det exakt en månad tills jag åker hem. Känner mig redan lite allmänt stressad över det. En del av mig vill inte åka hem, det finns ju så mycket saker man kan göra här. Shopping, äta den extremt goda maten, träffa nya människor på kvällarna är bara några saker jag kommer få abstinens av att missa när jag är tillbaka i Stockholm. Visst, den sistnämnda kan man väl också göra i Stockholm, men jag vet inte, det känns som om svenskar rent generellt går ut på kvällarna för att leka fjortisar och dricka sig fulla tillsammans, inte för att träffa och prata med nya människor. Det är inte riktigt min stil. Här är det tvärt om. Visst, alkohol förekommer, men det är inte som om den är höjdpunkten i hela spektaklet. Det är själva hej-på-dig ritualen som är det roliga. Och det blir det verkligen mycket av.

Det som jag just nu längtar tillbaks till är alla människor man har därhemma. Det och själva bekvämligheten med att veta exakt var och vad allting är och att kunna laga sin billiga västerländska mat på en regular basis. Här kostar bara pasta 50-60 kr per paket. Kanske är det mitt senaste sträckkollande av Jamie Oliver At Home som ligger bakom just detta... Oh, jag vill göra den där zucchini carbonaran så mycket så det är nästan så man kan tänka sig pröjsa minst 150 kr på inköpet av ingredienser. Jag har hört att många som kommer hem till Sverige efter att ha spenderat en längre tid i Tokyo drabbas  av den s.k Post-Tokyo Depressionen. Man känner sig rastlös, tycker att det inte finns något att göra och vill bara resa tillbaka, alternativt någon annanstans. Besserweisser-stadiet är nog också ganska så svår att undvika tyvärr... Får ser hur det artar sig.

Däremot ska det bli härligt att kunna ladda ner igen dock. Här får man samurajsvärdet över huvudet om man som ens tittar på en bittorrent-sida.