Då sitter man på blågul mark åter igen. Landet med müsli, kalla toalettsitsar, gratis skola och naturella blondiner. Jag har varit riktigt urusel på att uppdatera I know, speciellt de senaste två veckorna som har varit djäkligt händelserika. När jag landade på Arlanda igårkväll vid 21 kändes det lite konstigt. Konstigt på det sättet att jag faktiskt inte kände något alls. Kanske berodde på att jag var så fruktansvärt trött (varit vaken i mer än 24 timmar) och bar på 30 kg packning, men jag kände inte den nationalistiska "oh, vad skönt det är att vara hemma" feelingen som brukar komma då man får syn på Björn Borg, Sylvia och Ingmar Bergmans nunor hängandes på väggarna. Allt ser likadant ut här hemma. Samma gatuklotter... samma ihåliga tystnad som alltid genomträngt Stockholms gator efter att solen har gått ner. Att använda ordet hem känns också lite underligt, hahah. 50% av mig själv har fortfarande ett hem på andra sidan jordklotet. Den lever där, vaknar till ljudet av skolklockorna och hemmafruarna som står och skvallrar på gatan.

På ett sätt känner jag mig som jag gjorde när min katt dog när jag var liten. Det där stadiet när man är ihålig, helt numb och man försöker tänka på vad man tänker men bara upptäcker att den tanken är den enda som finns därinne.

(Okej, det lät lite väl emofyllt kanske. Måste understryka att jag dock är riktigt glad över att få träffa alla nära och kära man har här hemma...)

För två veckor sedan var jag, Erika och Maria i Yoyogi Koen och låg och tittade på den vackra Hanamin (körsbärsblomningen) som var på sin högsta peak just då. I närheten av oss var det gäng 20-någonting japaner som hade också Hanami:ade med mat, dryck och hela paketet. Efter att ha kollat in varandra gäng ett par gånger kom två av japanerna över och bjöd in oss till deras filt. Det var riktigt nice, och för att göra en lång historia någolunda kort började vi hänga med några av japanerna i det gänget efter det. I förrgår (?!) var min sista dag/natt i Tokyo. Martin gjorde djäkligt god lasto suppa (bild ovan). Kommer sakna vår vistelse i Shimura-San-Chome. De skrikiga kineserna, Indien som ständigt bara lagade curry och sedan inte diskade efter sig, fransmannen som jobbade på Gap, till och med britten Luke som hellre snackar japanska än sitt eget modersmål...

Senare på kvällen (efter att Maria tjatat ett tag) stack jag till Shibuya och träffade Yui, Hiroki, Django, Ichiro, Ryu och Maria en sista gång. Missade sista tåget gjorde jag såklart, men Yui, Hiroki och Maria var schyssta nog att hänga runt på donken med mig till 5 på morgonen då tågen började gå igen. Det känns alltid så typiskt att träffa en massa nya människor och bonda precis när man ska åka hem... men men. Det är inte "Sayonara"... det är "Mata ne" (Oh hej, Cheesy-goodness! ^^).