Intäkterna kring den nya Miyazaki filmen Ponyo on the Cliff by the Sea bara växer och växer och att kritiker redan klassar den som en "modern klassiker" gör mitt inre barn inte mindre hypad på att springa till biografen och bli spirited away. Dock har jag hört att det kommer dröja ca 2 år innan den gör entré här i Sverige vilket är riktigt idiotiskt långt tid. Det är nästan som om staten VILL att man ladda ner den olagligt, något som man självklart skulle kunna göra, men inte blir samma sak.

Läste en intervju med Hayao Miyazaki himself vars idéer jag håller med till 100 %. Trots det faktum att han ignorerat sin egen sons existens och prioriterat animationen som viktigast så diggar jag snubben. Han delade med sig sina åsikter om hur riktigt bra animation endast kan göras för hand och inte data-animerat och självklart är Ponyo on the Cliff inte ett undantag. Här är ALLT handmålat från scratch. Då hans medarbetare inte kunde rita havsscenerna som Miyazaki själv ville att de skulle se ut ritade han själv dem. Mannen skulle kunna få Einstein att bli avundsjuk på genialiteten.

Jag vet inte riktigt varför jag föredrar handmålad animation. Pixar har ju gjort en massa bra grejjer. Älskar Finding Nemo,  Bilar, WALL-E och framför allt Ratatouille. Att göra bra trailers till sina filmer är dock inte deras styrka. Har inte en enda gång sagt "Oh, DEN vill jag se just detta ögonblick!", och nästan alltid slutar det med att jag ser den när jag är barnvakt hos T&T. Ungarna sitter klistrade ca 20 cm från TV:n (Ibland undrar jag om de ens kan se vad som händer när TV:n är nästan lika bred som jag är lång) och jag sitter tårfylld i bakgrunden och tar in filmernas äckligt söta klichée moraler.  Disney är däremot ett annat kapitel. För att låta sådär riktigt pretentiös som man får göra ibland så tycker jag många av de äldre Disneyfilmerna utan tvekan kan arkiveras in under fliken "Konst". Den som har sett Fantasia, Aristocats, ja t.o.m Skönheten och Odjuret som är en senare klassiker vet hur stor betydelse akvarellbakgrunderna har för själva filmen. Jap. animerade filmen Grave of the Fireflies hade inte varit lika hjärtskärrande och deprimerande om inte hade varit för de sensuellt vackra dock enkla bilderna som skildrar de två små barnens liv under andra världskriget. Tja, musiken gör ju förstås mycket också.




Disney har tyvärr dött ut, men så länge Miyazaki lever (hoppas att han inte tänker sticka på ett tag) kommer animation av god kvalité skeppas från andra sidan jordklotet. :)