Precis som min käre kompis Åsa håller på att läsa gamla klassiska böcker på fritiden, håller jag på att se gamla klassiska filmer. Förra veckan vart det "A Streetcar named Desire"(Linje Lusta) och "Singin' in the Rain". Jag vet, det är rent pinsamt att jag har inte sett dem förut. Iförd pyjamas kokade lite ljuvligt rött chai-te, snodde en banan från köket och satte på 50-, respektive 60-tals rullarna.

Visst hör man hur andra skådespelar överrösar komplimanger på Marlon Brandon om hans skådespeleri, men aldrig hade jag förväntat mig att han var så snuskigt bra som alla säger. Från början då han träffar Blanche och gör sitt kattskrällsläte så fångar han publikens blickar hur enkelt som helst. Om sanningen ska fram ville jag se Linje Lusta då jag sett Simpsonsavsnittet "A Streetcar named Marge" då Marge får rollen som Blanche i en pjäs/musikal. Jag menar, vem vill inte se den riktiga efter man sett muskulösa Ned Flanders sjungandes "STELLA! /Can't you hear me yella/You've put be through hella/ STELLA?!"
Om man söker efter en film vars karaktärer kan tolkas på hur många olika sätt som helst, borde definitivt se denna film! Personligen dimper Linje Lusta ner på min bästa film lista.

Singin' in the Rain är ju ungefär så långt bort man kan komma ifrån Linje Lusta men det gör den inte dålig för det!
Det den definitivt vinner på är dansen och de käcka skämten, vilket det finns mycket av. Däremot kan man inte undgå att jämföra med andra musikaler från den tiden, och då hamnar Singin' in the Rain inte längst upp, utan får ta en plats i topp 5. Jag tror det hamnar mest om smaksak. För mig kommer Sound of Music eller My Fair Lady att alltid vara närmare hjärtat. Då sluttexterna började rulla fick man lust att ta en stepparkurs på Folkuniversitet, lättinfluerad som man är.