Har du någonsin gått på bio två gånger på olika biografer under en och samma kväll? Det hade inte jag heller, tills igårkväll. Jag och min kära klasskompis Ru bestämde oss spontant för att kolla in Hannibal Rising, eftersom Pan's labyrint vart fullbokat. Det blev så spontant som att vi hann springa till biografen, köpa biljetter precis när den började. Efter Hannibal gick vi förbi en Astoria biograf och då slog det oss att vi kunde checka om de kanske hade några lediga biljetter till Pan's Labyrint. Ack nej... Men på en annan astoria biograf (nämligen medborgarplatsens) hade några få biljetter kvar. Dock började filmen inom en kvart, så vi fick ta och gå tunnelbanan och skynda oss. Och vipps, vi hann i god tid till reklamen. Efteråt var inte min rumpa i det bästa skick, men det är sånt man får offra i filmens namn ;)

Sååå... en liten kommentar om de båda filmerna.

Hannibal Rising:
Jadu... jag har precis läst boken och man inte hjälpa att jämföra de båda verken. Så mycket som jag tycker om Gaspard Ulliel, gjorde han inte ett så imponerande framförande. Det blev mycket "evil glare" shots på honom, och efter ett tag blev man ganska trött på ytligheten. Jag hade önskat att regissören (el. manusskrivaren) hade tagit med den mera djupa psykologiska handlingen om Hannibal som boken smått hade börjat in på. Istället sparade man inte alls på blod och inälvor utan gjorde så att det till största delen styrde filmen. Man märkte att många av bi-karaktärerna var inhyrda amerikaner som hade främst i uppgift att agera med halv-ryska brytningar, vilket förvånade mig väldigt mycket. Jag menar,  om man nu har många multikulurella skådespelare ombord (som tex Gaspard Ulliel), varför inte använda den språkkunskapen?
      Relationen mellan Hannibal och Lady Murasaki (Gong Li) fick man ingen vidare förståelse för, som i boken, utan det kändes vara påtvingat för att försöka få filmen fullbordad.
Lite förvånad på Peter Webber som tidigare regisserat "Flicka med Pärlörhänge". Han har ju visat att han kan visa lite djup i sina karaktärer, varför blev denna film ett undantag då?

Pan's Labyrint (El laburinto del Fauno):
Året är 1944. Inbördeskriget i Spanien är över, och diktatorn Francos fascister gör sitt bästa för att utplåna de sista republikanerna. 11-åriga Ofelia anländer med sin gravida mor till kapten Vidal, mannen som ska bli hennes styvfar. En känslokall ledare som för ett ständigt krig mot de rebellstyrkor som gömmer sig i traktens skogar, med lågt intresse varken för flickan eller sin nya fru.
Ofelia använder en gammal närliggande labyrint som tillundanflykt från verkligheten, där hon träffar en Faun som leder in henne spännande äventyr i hopp om att bli den magiska världens prinsessa. Våga inte ens tänka Narnia, för då har du verkligen blivit ledd bakom ljuset.

Jag hade hört väldigt mycket om den här filmen innan jag såg den, men det jag hade hört lutade mer åt sagovärldens håll. Helt scenografiskt, var filmen underbar! Allt från vomerande paddor till sylvassa rakningar. Det som jag finner intressant att diskutera är Ofelias "påhittade" värld, för det är inte heller som den verkligen helt svart eller vit. Det finns konsekvenser som man måste ta itur med, och dessutom är den "påhittade" världen minst lika skrämmande som den verkliga. Det är inte så att hon inte älskar sin mamma i verkligheten, utan det är mera som om hon inte riktigt känner sig fulländad, och letar efter att hel någon annanstans.
Overall, tyckte jag om den väldigt mycket. Man visste inte riktigt hur den skulle sluta, även om slutet var ett slut man kunde ha listat ut. ;) Muy Bien säger jag bara!